Headnod

Crate Adventures

2009-12-11T16:52:00.001+01:00

OK, jag har samlat mig nu och startat en ny hiphopblogg på engelska som du kan hitta här om du är intresserad: Crate Adventures

Den är lite skissartad gällande design, header osv. Det ska ändras, så inga klagomål på sånt än tack! :D Texterna står jag för dock!

Peace in the middle eas'!

Nytt inlägg om Ison & Fille på Cappuccinosocialisten

2009-06-18T23:48:00.001+02:00

Tänkte bara passa på att göra lite reklam för min lilla hyllning till Ison & Fille på min nya blogg Cappuccinosocialisten. LÄNK. Enjoy

Årsbästa listan 2008

2009-03-05T16:45:00.001+01:00

Jag är äntligen klar med årsbästalistan för tru skool för 2008. Ni hittar den på min nya blogg.

Peace

Årets låt!

2008-12-31T02:19:00.003+01:00

Nu har jag utsett och skrivit om vad jag anser är ÅRETS BÄSTA HIPHOPLÅT på min nya blogg Cappuccinosocialisten. Så surfa över dit och läs om detta intresserar dig!

Fler hiphoprelaterade inlägg

2008-12-10T21:49:00.004+01:00

Nu finns det fler hiphopinlägg på min nya blog Cappuccinosocialisten

*Först skrev jag det här inlägget inför Lord Finesse' senaste Sverigebesök

*Efter konserten skrev jag en kort recension av hur det var

*Jag har också skrivit ett inlägg om den kommande filmen om Biggie Smalls' liv. I det inlägget kan du bland annat lyssna på Jay-Z nya, feta anthem Brooklyn Go Hard, om du missat den.

Nytt hiphopinlägg på Cappuccinosocialisten

2008-12-06T09:59:00.004+01:00

Ni gamla HEADNOD-läsare som kanske inte tycker att Cappuccinosocialisten är någon höjdarblogg hittills: Det kanske kan intressera er att jag nu har skrivit det första hiphopinlägget därborta. Så surfa över till http://cappuccinosocialist.wordpress.com

Länk direkt till inlägget: Lord Finesse

Peace In The MIddle Eas'

http://cappuccinosocialist.wordpress.com

2008-11-26T23:57:00.002+01:00

Helt ny blog. Första stapplande stegen uppe nu på: http://cappuccinosocialist.wordpress.com Kommer bli en del hiphop, men det kommer bara vara ett av många ämnen...kanske kan intressera ändå?

Det är tänkt att bli en bred kulturell, politisk blog. Det ska handla om hiphop, jazz, klassiskt, konst, film, litteratur. teater och vad som helst.

Vi får se hur det går.

Kolla gärna in på:

http://cappuccinosocialist.wordpress.com

Slutspelsskägg

2008-10-05T13:46:00.007+02:00

Här är ett litet C-90 jag spelade in som jag blev jävligt nöjd med. Det är inte någon absolut lista över årets bästa låtar, men det är bara låtar från i år, bara feta låtar och de passar ihop på ett snyggt sätt och visar upp en varierad bild av årets tru skool-dängor. Lite Pete Rock, lite Premier, men mest helt andra producenter. Lite BCC, lite DITC, lite Marley Marl o.s.v....och som vanligt är det taliban-inställningen som gäller. Det är låtar som finns på vinyl, inte någon skit som "läckt" nånstans.

Jag kallar det Några Headnod Låtar '08 - NHL '08. Vad tycker ni som läser om urvalet?

Funderar på att läga upp det som ett par ljudfiler, typ sid A) och sid B). Har fått en del förfrågningar om det gällande tidigare band. Men hur mycket intresse finns det egentligen för detta? Det är en del meck för mig, så om det bara är typ fem pers som skulle tanka det orkar jag inte lägga ner jobbet. Så skriv i kommentarerna här nedan om du skulle vara intresserad!

Tracklist följer här.

NHL '08

Side A)

01) Pete Rock: ’Bring Y’all Back’ feat. Little Brother
02) eMC: ‘eMC (What It Stand For?)’
03) Buckshot & 9th Wonder: ‘Intro - The Formula’ feat. The Formula Crew
04) J-Live: ‘Be No Slave’
05) Marley Marl & Craig G: ‘All Seasons’
06) GZA: ‘Pencil’ feat. Masta Killa & RZA
07) Pete Rock: ‘Best Believe’ feat. Redman & LD
08) KRS-ONE & DJ Premier: ‘Criminal Minded ‘08’
09) Fat Joe: ‘That White’
10) eMC: ‘Winds Of Change’
11) Rakim: ‘Hip Hop’
12) Wu-Tang Clan: ‘The Heart Gently Weeps’

Side B)

01) Pete Rock: ‘Let’s Go’ feat. Doo Wop
02) Pete Rock: ‘Comprehend’ feat. Papoose
03) Buckshot & 9th Wonder: ‘Ready (Brand Nu Day)’
04) GZA: ‘Alphabets’
05) Marley Marl & Craig G: ‘Made The Change’
06) J-Live: ‘You Out There’
07) Pete Rock: ‘When I Need It’
08) eMC: ‘Feel It’ feat. Money Harm (of Product G&B)
09) Showbiz & AG: ‘Business As Usual’
10) REKS: ‘Say Goodnight’
11) Showbiz & AG: ‘Magic’
12) DJ Premier: ‘Sing Like Bilal’
13) DJ Premier: ‘Da Daa’
14) Pete Rock: ‘It’s So G’

200 grymma skivor!

2008-10-03T00:23:00.010+02:00

Jag blir ibland tillfrågad om vilka jag egentligen tycker är de tio, tjugo, femtio, hundra eller femhundra bästa hiphopskivorna. Det är ju såklart helt omöjligt att ge sig på att rangordna sånt. Men nu har jag i alla fall, efter lång tids funderande, slutligen färdigställt min lista med 200 hiphopskivor jag varmt rekommenderar. Album, EPs och i vissa fall samlingar med en mängd olika artister från tidigt 80-tal och ända fram till i år. Någon enstaka skiva med vissa artister och andra artisters hela katalog. Det är meningen att listan skall fyllas på med kommentarer vad det lider, men hittills är det bara själva listan. Men om du är som jag älskar du att traggla dig igenom såna här listor. Nicka gillande åt vissa val, tycka att andra är skandalösa, sakna vissa personliga favoriter och hitta skivor du gillar, men kanske aldrig själv skulle kommit på att ta med...

Totalt subjektivt som vanligt. Det här handlar om skivor jag tycker om, inte något sorts försök att lista inflytelserik eller "objektivt" bra musik om det nu finns något sådant. Bara 200 skivor att leta efter om du har den läggningen att du tycker HEADNOD brukar handla om bra musik. Och ja, det är New York, Jersey, Boston och Philly för i princip hela slanten. Du vet vad du får här.

Det finns inte någon inbördes rangordning, även om top fem stämmer. Jag rekommenderar alla starkt och ordningen i övrigt är helt slumpartad. Listan finns hos Rate Your Music. Knock yourselves out!

Bilder från årets konsert och ett MONSTER

2008-10-02T20:05:00.004+02:00

Nu har Klubb Yes! lagt upp bilder på sin hemsida från årets bästa konsert - Roxanne Shanté och Bahamadia. Du kan se bilderna på deras hemsida, närmare bestämt på den här länken.

Tydligen har det också funnits en ny MOP-låt ute i tre veckor, som jag har lyckats missa. Hittade den via Git Something och jag kan rekommendera den starkt. Den heter Monster och den är ett MONSTER!

Autumn Leaves - still waiting to fall

2008-10-02T13:40:00.007+02:00

Termanologys efterlängtade LP Politics As Usual har skjutits upp något och släpps den 17e oktober. Keep the buzz going med detta elektroniska presskit där man bland annat får höra lite av Pete Rocks bidrag till plattan:

EDIT: En ännu bättre och mer oväntad Pete Rock-produktion åt Term dök just upp via Onsmash. Den heter Hold That och är en banger. Det är minst sagt ett märkligt beslut att inte ta med den på LPn. Kolla in den!

Även Heltah Skeltahs comeback som grupp på vinyl, DIRT, har blivit lite försenad och ska komma den 14e oktober. Här kan ni höra Art Of Disrespekinazation så länge (tunga trummor!):

What's Going On? Vol. V

2008-09-24T21:45:00.008+02:00

What's Going On? Vol. 5

Först och främst - Juice Crew-omröstningen är avslutad och Marley Marl vann inte. Say what? Jag sa Marley Marl vann INTE? Jag tänkte inte ens ta med honom som alternativ först, för jag trodde det var så självklart att han skulle vinna. Men han klockade in först på femte plats med tio röster, det vill säga 15% av rösterna. Mannen som var arkitekten bakom hela Juice Crew-bygget, som skapade hela soundet, kommer femma? Märkligt. Antar att jag som vanligt är mer beatfixerad än flertalet. Jag tar fortfarande hellre en keff rappare på en Marley-beat än exempelvis KANE på en tråkig beat. Men det är ju bara jag.

"Vann" gjorde helt otippat Craig G. Ständigt anonym och underskattad och en av de två som inte skulle få några röster alls. Trodde jag. Kul att han får cred! Dock är jag grymt förvånad att han är mer poppis bland er läsare än exempelvis KANE (11 röster, 17%) eller G Rap (12 röster, 19%). Mycket intressant! Anmärkningsvärt är också att självaste Biz fick endast två röster, eller 3%. Håller han på att glömmas bort? Eller är det bara det att kungarna, prinsarna och riddarna alltid är mer hjältar än hovnarren? Hade detta varit stryktipset hade jag inte haft fem rätt alltså.

Här är den rätta raden:

Big Daddy KANE 11 (17%)
Kool G Rap 12 (19%)
Biz Markie 2 (3%)
Marley Marl 10 (15%)
Roxanne Shanté 0 (0%)
MC Shan 0 (0%)
TJ Swan 0 (0%)
Master (Masta) Ace 11 (17%)
Craig G 16 (25%)
Tragedy 1 (1%)

Nya omröstningen handlar om Wu-Tang på liknande vis. Vågar knappt förutspå hur det går, men INS, GZA och Ghost bör väl ta hem de flesta rösterna? Eller?

Apropå geniet hämtade jag ut Pro Tools på Posten idag. Skivan är precis så jämn och tight som jag hoppats och trott. Högt replay value. Ännu en av årets plattor. Tänker inte ens försöka peka ut enskilda spår. (OK då. Alphabets är bäst. Den skulle inte behöva skämmas för sig på något Wu-Tang album) Allt är bra. Men sidan A) och B) är den bättre halvan. GZA blir bara mer och mer nykter och rak i sitt flow med åren, utan att tappa sin alldeles speciella personlighet på micken. Han låter helt enkelt bara så jävla intelligent; både när det finns täckning för det i texternas djup och när det inte gör det. Beatmässigt påminner skivan mest om Beneath The Surface. Med det menar jag att beatsen är cleana, enkla, raka, närmast hypnotiska och riktigt bra. Klassiskt Wu-sound om än utan den där tidiga smutsen vi alla längtar tillbaks till. Det känns som att den här skivan kommer att få en stark fyra när -08 ska sammanfattas. Obligatoriskt köp!

Slutligen lite mer om Sadat. Börjar det bli tjatigt ännu? Jaha. Jag kör på ändå, för det är min blog. Och i min värld är Sadat en top 10 MC ever och Generation X den skiva som vi fortfarande väntar på i år, som jag har högst förväntningar på.

Tidigare idag publicerade allhiphop den här intervjun med Sadat själv som jag rekommenderar.

Bland annat säger han såhär:

"I base my stuff on real life stories. A lot of dudes can paint pictures of different things. I paint pictures of a reality, life that I see. Everyday is not good for me. Some days are bad. I put all that in my music. And then when you see me, I do it live."

Så sant. Han berättar även lite mer om Generation X och bekräftar att Brand Nubian ska släppa en LP tillsammans igen. Good news!

Liten Dotfather Update

2008-09-19T22:11:00.013+02:00

Nu börjar det röra på sig en hel del i fråga om Sadat X' efterlängtade post jail LP, Generation X. Från Sadats egen Myspace har jag hämtat bilden ovan samt följande omslagsmålning:

Som ni ser har Dotty, precis som bland annat Camp Lo och Lone Catalysts före honom inspirerats av Marvin Gayes klassiska omslag I Want You:

LPn kommer att släppas den 4e november 2008. Men man kommer att kunna höra alla låtarna digitalt den 30e september och redan nu kan du lyssna på två av spåren. Never med gamla hederliga funktrummor och ett par sköna gitarrbreaks, samt den helt fantastiska soulbomben This Is Your Life på Sadats Myspace. Man kan också ladda ner Never hos Streethop Magazine.

Samtidigt har hhv.de börjat sälja en ny sjua med låtarna The Okie Doke och Theatrics. Den senare kan du också höra på hans Myspace. Där finns även en låtlista från den kommande LPn:

Som ni ser har Will Tell (MF Grimm, Jean Grae, Thirstin Howl III) producerat hela sjutton av arton spår. Goda nyheter för de av oss som länge törstat efter one producer LPs. Will Tell har varit ett namn ända sedan det första Lyricist Lounge-albumet för tio år sedan, men aldrig fått något rejält genombrott, varken kommersiellt eller i den så kallade "underjorden".

Dock har han hela tiden visat prov på en egensinnig, avskalad micro/makro-funk som borde kunna tilltala den mer konstnärligt lagda delen av min läsekrets. Troligen ännu en stark kandidat till årets LP med andra ord. Ny logga håller han sig med nu också (Sadat alltså, inte Tell):

HEADNOD noddin' off?

2008-09-13T15:29:00.008+02:00

Nej, jag har inte avgått. Jag har inte lagt ner HEADNOD, men bloggen ligger lite i dvala för närvarande. Förkylning, massor att göra på jobbet och ganska mycket allmän hösttrötthet är orsakerna.

Har ett skönt länktips att komma med dock. Det är ett nytt svenskt graffitiforum som heter Atlasakademin. Graffiti och breakdance är ju de två element jag kan minst om och ständigt har dåligt samvete för att jag inte skriver tillräckligt mycket om. Men jag kan varmt rekommendera Atlasakademin.

Det här är deras egen lilla programförklaring från sidan:

"Atlasakademin är ett internetbaserat svenskspråkigt forum om graffiti, street art och annan visuell gatukultur. Initiativtagare är ämnet konstvetenskap vid Södertörns högskola i samarbete med Atlasmuren.se"

Den senaste omröstningen slutade med att ni tycker att "Någon annan" platta varit bäst hittills i år. Vet inte vilken/vilka det är som spökar? Li'l Wayne igen? Eller Nas' Untitled? Kom igen, den är fisljummen! Queens Get The Money är the shit förstås. Men Hero höll för ungefär en lyssning och ett bra budskap ursäktar inte ett kasst beat (Sly Fox).

Anyways, Marley Marls LP med Craig G fick flest röster av de namngivna alternativen (nio röster), tätt följd av Pete Rock och Show & AG, med sju var. Alla tre är högkvalitativa skivor. Det här är ett bra år.

Ny omröstning uppe härute till höger nu som ni ser. Den här gången handlar det om allas favorite 80's crew The Juice Crew. Vem var DIN favorit?

Avslutar med dessa två låtar. Både orginallåten med världens bäste sångare någonsin och Madlibs spinn på den är helt fantastiskt bra:

Hoppas jag orkar och hinner återkomma snart.

Fred från idet

"...like three tha hard way!"

2008-09-07T03:12:00.008+02:00

Konserten med Roxanne Shanté och Bahamadia överträffade alla mina förväntningar. Efter den sedvanliga förseningen på ca 2,5-3 timmar klev DJ Shortee upp på Mosebackes scen och började vända skivor med stor expertis och god smak. Jag får be henne och mina läsare om ursäkt för att jag inte ens nämnde hennes namn i inför-posten om den här konserten. Det berodde inte på fördomar mot kvinnliga DJs, vita hiphoppare eller Los Angeles i allmänhet, utan helt enkelt på att jag aldrig ens hade hört hennes namn tidigare. Nästa gång kommer jag att känna igen namnet!

Hon täckte in i princip hela DJ-registret under kvällen. Hon spann klassiska vax. Hon var konsert-DJ åt båda de egensinniga, sinsemellan väldigt olika och impulsiva MC-stjärnorna. Hon körde höghastighetsscratch och taktfast beat juggling. Hon fick dansgolvet att partaja. Hon skapade ett tight och roligt soundtrack åt de b-girls och b-boys som satte igång en cirkel i hörnet under spelningens slutskede.

Jag har väl sett vart och ett av dessa fenomen utföras med ännu mer expertis och ekvilibrism någon enstaka gång, men jag har nog aldrig sett någon DJ bemästra dem alla så väl under en och samma afton, utan att en enda gång bli för nördig eller tekniskt insnöad för att varenda besökare skulle kunna hänga med och ha kul. En riktig true school DJ.

Även Bahamadia överraskade mig positivt. Hon körde i princip samtliga mina favoriter, inklusive Uknowhowwedu, True Honey Buns, One-4-Teen (Funky For You) och förstås en förkrossande 3 Tha Hard Way. Dessutom gjorde hon sin cover på Paper Thin och några nyare låtar, som jag inte hört förut.

Innan konserten var jag orolig för att hennes flow och röstvolym skulle vara en aning såsiga. Hon är ju mycket mer nedtonad och nästan mumlande på den rökelsedoftande BB Queen än hon var på klassikern Kollage. Till min förvåning och glädje gick hon i stället i totalt motsatt riktning. Hennes röst och flow live idag är mycket mer tighta, hårda, tydliga och precisa än jag någonsin hört dem på skiva. Flera av de klassiska låtarna var bättre än versionerna som finns på vax. Hur ofta kan man egentligen säga det efter en hiphopspelning?

För några månader sedan stod motormunnen och flowmonstret Percee P från The Bronx på samma scen och jag överdriver inte när jag säger att jag fick flashbacks till den konserten under Bahamadias framträdande. Hon speedade upp tempot rejält på ett par spår men låg hela tiden snortight på beaten och var säker som satan i sitt flow. Spontanjubel uppstod här och var mitt i verserna. Jag vill rentav hävda att det är synd att hon inte visat upp dessa skills på sina skivor. Bahamadia live 2008 visade sig vara ett fullblodsproffs med en fokuseringsgrad på Percee Ps nivå. Vem hade kunnat tro det?

Men kvällens drottning var ändå gamla goda Roxanne Shanté från Queensbridge. Sist i line-up:en klev hon in på scenen i babyblå träningsjacka, härligt överdimensionerad piece i tjock kedja och klassisk 80-talsfrisyr. Hon var mer av en showkvinna än Bahamadia men var för den skull inte okoncentrerad eller slarvig, utan tvärtom.

Trots att Roxanne Shanté i år är 38 år gammal lät hennes röst nästan exakt likadan som på de gamla Juice Crew-plattorna. Hon har kvar den flickaktiga tuffheten och den coola elegansen i röst och flow och det märks att hon framfört sina hits ofta nog för att hitta det definitiva sättet att framföra dem på, men inte så ofta att hon tröttnat på dem eller tappat bort glöden i dem.

Shanté har ju som bekant inte haft jättemånga hits, utan precis lagom många för att fylla ett glatt, intensivt set med skyhög nostalgiaktor.

Mina värsta farhågor gällande Bahamadia involverade akustisk funk, levande ljus, träpärlor och flum. När det gällde Shanté var jag snarare rädd att hon skulle blivit för medelålders. Att vi skulle få se en mogen psykolog (det är hennes yrke idag) i business suite framföra clean versions av sina klassiska texter till städade varianter av beatsen helt utan entusiasm eller ungdomlig vigör. I bägge fallen hade jag hur fel som helst, vilket var skitskönt.

Roxanne Shanté svor klart mest av artisterna på scen. Hon ursäktade sig också för detta, med ett leende, varpå hon fortsatte att skrika frågor av typen "what's the motherfu*kin' name of this motherfu*kin' song?" till en glatt överrumplad publik. Hiphoppens första riktiga kvinnliga stjärna är fortfarande Roxanne från Queensbridge med guldkedja, ghettofrisyr, four letter words och allt. Inte en jävel skulle kunna kalla henne sellout eller oäkta.

Hon körde alla sina hits och alla låtar hon körde gjorde hon i utmärkta versioner. Allra bäst tyckte jag om Have A Nice Day, Big Mama och Yes Yes Y'all. Hon gjorde dem i bra, tighta versioner som lät precis som de "ska", men hon verkade dessutom ha genuint roligt på scenen och regerade den med all kaxighet hos en äkta 14-årig b-girl från 1984. Precis som Nas på Berns härförleden kunde Roxanne Shanté också verkligen konsten att förvalta publikens energi och kärlek, förstärka den och skicka den tillbaks ut i det glädjerusiga konsertsalen.

Förutom sina egna låtar passade hon på att reppa Juice Crew lite extra genom att låta DJ Shortee snurra gamla klassiker som Raw, Just A Friend och The Bridge och samtidigt få oss i publiken att vråla med i refrängerna. När hon frågade om vi visste vilka projects hon kom ifrån och alla skrek "Queensbridge!" spred sig ett stort leende i Shantés ansikte. Jag vet inte när jag såg sån oförfalskad glädje hos en MC på en scen senast. Men jag vet att jag skulle vilja se det oftare. Det är exakt vad den tillknäppta stockholmska hiphopscenen behöver.

Det här var årets spelning hittills.

Peace In The Middle Eas'

PS. Jag hade bara med mig mobilkameran och verkar mestadels ha fått riktigt risiga bilder. Det är anledningen till de tråkiga, generiska framgooglade bilderna i den här artikeln. Ska ta och titta igenom bilderna ordentligt snart och kanske lägga upp nån. Om du var där och tog någon bra, eller ens hyfsad bild du kan tänka dig att "låna ut" till HEADNOD, så är jag djupt tacksam. Hit me up med en kommentar eller ett email i så fall! DS.

What's Going On? Vol. IV

2008-09-06T00:12:00.005+02:00

What's Going On, Vol. 4

GZAs nya dubbel-LP Pro Tools ska nu enligt uppgift vara släppt. Fatbeats säger att de har skickat min beställning där den ingår nu. De av er HEADNOD-läsare som beställt/tänk beställa Pro Tools just därifrån vet att man skulle få en affisch med och är möjligen intresserade av följande lilla meddelande:

Hey Tobias, we are sorry to inform you that we have not received the GZA posters as of yet. Once we get them in, it will posted on our front page. When you place your next order, leave a note and we will include it with the items you ordered. Sorry for the inconvenience and thank you for shopping at fatbeats.com.

Själv bryr jag mig inte sådär våldsamt mycket om planschen, men ju mer jag hör av LPn, desto mer hypad blir jag över den. Jag vågar lova att den kommer ligga där på min top 10 vid årets slut, troligen top 5 till och med. I samma beställning passade jag på att lägga med The Beginning Of The N...-tolvan (Nas) med bland annat den läskigt heta Premo Sh*t. Skynda dig över Atlanten, lilla paket!

Den allerstädes närvarande DJ Kay Slay är äldre i gemet än Mats Wilander. Efter att ha varit party DJ, mixtape DJ, radio DJ och hiphoppersonlighet i största allmänhet sen tidigt 80-tal nån gång har han hookat med alla som är nåt i det här spelet. Vad jag vet har han egentligen bara släppt två plattor i eget namn, men för mig kommer han alltid vara mannen som introducerade världen i stort för Papoose.

Tydligen har han i alla fall en ny skiva på gång som ska heta More Than Just A DJ. Första sineln heter Don't Take It There och Best Of Both Offices har hook-up:en på remixen som så många gånger förr. Junior Reed förblir hiphoppens mest överanvända reggaestjärna, men kom igen liksom. Lyssna på den mest underskattade LOX-aren Sheek! Lyssna på Uncle Murda, som fångar mina öron mer och mer, och lyssna framförallt på hans gamla fiende Papoose som lägger sin bästa vers på flera månader (jo det är länge; med Pap-mått mätt). Jag gillar den här låten skarpt!

En ny LP med Heltah Skeltah har länge varit i rören. Jag tycker det ska bli väldigt skönt att få en skiva med både Ruck och Rock. Visst var det kul när Sean P gick solo, men HS är alltid grejen. Den 30e september ska LPn DIRT släppas. Gamla goa Onsmash har videon till deras låt Everything Is Heltah Skeltah. Något att kolla i väntan på albumet. Innehåller bland annat en grym chain-snatching-scen...

That's pretty much it for right now ladies and gentlemen. Vi ses på Mosebacke imorrn!

Grej Of The Day 08/09/05 Illmatic Analysis

2008-09-05T15:36:00.009+02:00

För ungefär tio år sedan kom Dr. Michael Eric Dysons bok Between God and Gangsta Rap: Bearing Witness to Black Culture. Jag tyckte att den var riktigt bra i en tid då det faktiskt fanns ännu mindre litteratur med hiphopanknytning värd namnet än idag. Jag använde den till och med som en av tre böcker till en universitetsuppsats i engelska något år senare.

Sedan dess har Dyson blivit ett mycket större namn än han var då, med kontroversiella böcker och debattinlägg om allt från den svarta medelklassen, 2Pac och mordet på Martin Luther King till orkanen Katrina och Barack Obamas presidentkampanj. Hans senaste projekt, som allhiphop skrev om nu i veckan är inget mindre än en hel bok som analyserar Nas' klassiska LP Illmatic från 1994.

Det här är fantastiska nyheter för alla oss som tycker att mycket hiphoplitteratur fortfarande saknas. Länge har ju regeln också varit att ju mer pajig hiphop, desto mer seriös journalistik och litteratur. Men nu kommer alltså ett riktigt seriöst verk om en skiva som har riktig dignitet och klassikerstämpel. Illmatic är inte mitt absoluta favoritalbum och kanske inte heller ditt. Men det är få fans av true school i synnerhet, eller hiphop i allmänhet, som inte har den som ett av sina favoritalbum genom tiderna. Det är få som inte ger den tio av tio i betyg. Illmatic är helt enkelt en av de få skivor alla är överens om är klassiker.

Enligt allhiphop skall boken avhandla varje spår på LPn i tur och ordning på ett tämligen seriöst sätt:

"Every song on Illmatic will be analyzed, interpreted and then re-articulated in a kind of intellectual sense from his own base in Hip-Hop and we’re trying to deal with that seriously,"

Det låter som att det kommer att bli en mycket intressant och välbehövlig bok av en typ vi knappast sett hittills på det här området. Man kan ju alltid hoppas att det blir startskottet för en ny genre. Mer seriös hiphopkritik tack!

Basic Civitas Books ska ge ut boken i januari nästa år.

Konsert/Klubbtips: Yes! gör det igen

2008-09-03T21:33:00.011+02:00

Och på tal om kvinnliga MCs...

Jag har sagt det förr och jag vidhåller att Yes! är en av Sveriges bästa klubbar och konsertarrangörer. Nu på lördag, den 6e september uppträder två av de bästa genom tiderna på Mosebacke, arrangerat av just Klubb Yes!

Det är inga mindre än den första riktiga kvinnliga hiphopstjärnan, Roxanne Shanté som reppar 80-talet hårt, och Bahamadia från Gang Starr Foundation; en av 90-talets absolut bästa och viktigaste femcees.

En av de här artisterna hade varit värd biljettpriset på 150:- Nu kommer båda samtidigt! Läs mer på om konserten på Yes! hemsida. Där kan du även läsa lite om dessa två legendarer om du mot förmodan inte har koll på dem. Därför avstår jag från att presentera dem ytterligare och nöjer mig med en klassisk Fab 5 Freddy: B There Or B Square!

THE 411:

YES! IN CONCERT PROUDLY PRESENTS
(Biljetter ute nu på www.mosebacke.se )

BAHAMADIA (Philly, US)
ROXANNE SHANTE (NYC, US)
DJ SHORTEE (LA, US)

Mosebacke Etablissement, Mosebacke torg 3
Lördag 6 september
Klockan 21.00-02.00
Konserten börjar 21.30
Förköp 150 kronor på www.mosebacke.se Ålder 20.

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #30 - MC LYTE

2008-09-03T09:37:00.021+02:00

Medlem #30 - MC LYTE

Nu när The Truskool Hall Of Fame fyller trettio medlemmar är det dags för en av mina personliga favoritartister - MC Lyte från Brooklyn!

Lana Michele Moorer föddes 1971 och började rappa redan vid tolv års ålder. Hennes två äldre bröder utgjorde Brooklyn-duon Audio Two (som by the way gjort hiphophistoriens allra, allra bästa låt Top Billin'). De producerade hennes första tolva I Cram To Understand U (Sam), som släpptes 1987 på First Priority. Låten behandlar crackmissbruk (som var ett ämne minst sagt i tiden) och framförs med rättfärdig ilska mot pojkvännen på ett sätt som inte setts till ofta inom hiphop tidigare. Dessa två element samverkade till att skapa en hyfsad buzz kring denna hårda, rättframma, småhesa unga tjej från Brooklyn som onekligen hade skillz och auktoritet på micken. Låten blev med tiden en klassiker.

Nästa år, 1988, kom debut-LPn Lyte As A Rock. Den var en av många nästintill fulländat klassiska album som släpptes detta fantastiska år. Men medan till exempel en annan klassisk platta från -88, It Takes A Nation med Public Enemy har nypressats ett antal gånger, ägnats akademiska essäer och hamnat på top 100 album-nånsin-listor i insnöade brittiska indiepoptidningar, så har Lyte As A Rock framlevt sina första tjugo år litegrann i skymundan. Jag fattar ärligt talat inte riktigt varför. Visst saknar den PEs politiska sprängkraft och märkliga mix av funk och avant garde-ljudkonst. Men som en ren hiphop-LP betraktad är den på samma nivå. Kanske inte med samma mainstream appeal för rock-fans, men är du truskool-skalle finns ingen egentlig ursäkt att inte ha Lyte As A Rock i samlingen.

Omslaget är hårt, fresh och klassisk b-girl. Alla låtar är grymma. Den har bra beats, texter, flow och attityd. En icke tillgjord tuffhet. Flera låtar är riktigt klassiska tolvor. All the makings of a classic. Hade den inte råkat släppas just 1988 tror jag den hade fått mer uppmärksamhet. Förutom I Cram To Understand U ser jag även den stenhårda 10% Diss, den lite mer reflekterande Paper Thin, den berusande dängan, min egen personliga Lyte-favorit Kickin' 4 Brooklyn och det överfeta bonusspåret Lyte As A Rock som tveklösa klassiker. Om skivan fått hyfsat lite cred från omvärlden utanför, så har den fått desto mer kärleksbetygelser inifrån hiphopsfären på de vanliga sätten: att andra gör covers, återanvänder samplingar, samplar hennes röst, citerar hennes texter och så vidare. Men det känns ändå som om Lyte As A Rock gått många yngre skallar förbi och behöver en upprättelse. Det är en tru fresh b-girl classic.

Som så många andra artister, särskilt inom hiphoppen, har MC Lyte ännu idag inte lyckats överträffa sin klassiska debut-LP. Men hon kom väldigt nära med sin andra LP, Eyes On This, från 1989. Med beats av några av tidens största och bästa namn, som Audio Two, PMD, Marley Marl och Grand Puba är Eyes On This en något mindre rå och mer sofistikerad historia än debuten. Träningsoverallen från omslaget till Lyte As A Rock är utbytt mot en något damigare utstyrsel och det känns att den kaxiga tonårstjejen här vill vara mer vuxen, på gott och ont. Beatsen och texterna är mer sofisitkerade och intrikata, men saknar också något av den omedelbara charmen och direkt-från-ett-gathörn-känslan hos föregångaren.

Det är i alla fall lätt att avfärda skivan som mindre bra och/eller mindre hård än debuten i teorin, men nu när jag plockar fram den och lyssnar på låtar som Cha, Cha, Cha (hennes första etta bland rap-singlar), Slave To The Rhythm, Cappucino (så flummig, men ändå undeniable) och Stop, Look, Listen kapitulerar jag totalt. Och det är ändå bara de inledande spåren på sidan A! Det finns några hårda disslåtar på den här plattan också och Lyte fortsatte att hålla det nere som en av BKs tuffaste MCs.

Efter dessa två klassiska LP-skivor gick MC Lyte och hennes karriär den gamla vanliga vägen. Mer fame, mindre orginalitet. Med åren har man till och med kunnat läsa intervjuer med henne i The Source där hon mer eller mindre erkänner att hon inte orkat lägga så mycket krut på sina senare skivor utan hellre velat fokusera på skådespeleri och annat. Men då och då genom åren har den gamla hungern blixtrat till och hon har alltid haft kvar sin karakteristiskt oförglömliga röst och sitt skönt kantiga och obekväma flow. Jag köper gärna även vissa av hennes allra mest kommersiellt framgångsrika låtar, som Poor Georgie, Ruffneck och Cold Rock A Party. Inte så att låtarna är i paritet med hennes gamla klassiker, men de blåser ändå de flesta andra kommersiella hits rakt ur vattnet.

Nu har jag lyckats skriva nästan hela artikeln utan att nämna vilket kön artisten har. Men det måste kanske ändå nämnas (även om det kan verka lite särartstöntigt), att just bland kvinnliga MCs är MC Lyte min absoluta favorit någonsin och Lyte As A Rock min favorit-LP. Den enda "femcee" jag kan komma på som kommit fram i ramljuset och ens haft samma potential till storhet som Lyte är Lauryn Hill. Men Lauryn har inte hälften så många klassiska verser och verkar ha slarvat bort hela sin karriär i förtid efter endast en riktigt bra soloskiva som dessutom till 50% bsestår av visserligen grym, men ändå R & B. Så som kvinnlig MC står MC Lyte i en klass för sig. Hon har också varit oerhört inflytelserik på så sätt att man kan höra lite av hennes sköna attityd och raspigt kaxiga röst i flera av de riktigt bra kvinnliga MCs som kom efter henne; Apani B Fly Emcee, Rah Digga och så vidare.

MC Lyte var den första kvinnan att väljas in i min Hall Of Fame. Det var inte en dag för tidigt och hon kommer inte att bli den sista. Även om skivbolag och andra maktstrukturer givit få kvinnor chansen att pröva lyckan i branschen ordentligt har några av dem som gjort det lyckats skapa bättre och mer intressant musik än 95% av männen. Och först i detta stolta led tågar såklart Lyte, The MC.

Peace In The Middle Eas'

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 030
NAMN: MC Lyte
FRÅN: Brooklyn, NYC
INVALD SOM: Den bästa kvinnliga MCn någonsin. En av 80-talets ärligaste och bästa MCs och textförfattare med en av de för hiphop bäst lämpade rösterna någonsin.
AFFILIATIONS: Audio Two
ERA: Golden Era, 90-tal
VERKSAM INOM HIPHOP SEDAN: 1987
KATEGORI: MC
CHECK OUT:
* MC Lyte: Lyte As A Rock (LP, 1988, First Priority)
* MC Lyte: Eyes On This (LP, 1989, First Priority)
* MC Lyte: Poor Georgie (12", 1991, First Priority)
* MC Lyte: Ruffneck (12", 1993, First Priority)
* MC Lyte: Cold Rock A Party (12", 1996, EastWest)

Grej Of The Day 08/09/02: "Backpack rappers, they should have a plaque in the Boogie of me!"

2008-09-02T21:04:00.008+02:00

Joe, Da Fat Gangsta - vilken kille alltså... Han följer upp sina tre första, överfeta album med 38 stycken skivor fullskitna med obegripligt lama Ashanti-duetter och plastig skit. Men just när man givit upp helt på killens musik och bara vill önska honom lycka till med affärerna och glömma att han spelat in något de senaste tio åren slår han till med årets bästa låt alla kategorier - That White.

Och inte nog med det. Nu har han tagit sitt ansvar och dissat en snubbe som verkligen förtjänar det av anledningar som verkligen spelar någon roll. När hände det senast inom hiphoppen som blivit en sån sörja av löjliga dissar för publicitet?

Hiphopdx.com rapporterade nyligen om att Joe gått ut och "called out" reggaeton-stjärnan Daddy Yankee. Förutom att "reggaeton" är en jäkla styggelse finns också en mer seriös anledning till att jag gillar den här dissen. Denne "Daddy" har nämligen gått ut och uttalat sitt stöd för presidentkandidaten John McCain.

Missförstå mig rätt, jag är absolut inte en av dem som hyllar Obama som en ny MLK eller ser honom som en vänsterkandidat som på något betydande sätt kan förändra USAs ruttna politiska liv. Men att gå ut och stödja en krigisk, republikansk kandidat är ändå lite väl magstarkt. Då ska folk gå ut och crosschecka.

Och Fat Joe är mannen som kliver fram och tar det ansvaret. Man kan tycka att någon ryggsäcksmänniska eller mer politiskt profilerad MC skulle hunnit före, men icke så tydligen. Ännu en anledning till att backpackers borde ha en plaque av Joe i The Bronx. Bland annat säger Joe såhär:

"I’m talking to little cousins that like [Yankee] and all that, and they’re starting to believe that John McCain is [the best candidate]. I can’t have that. I felt like I wanted to vomit when I seen that. The reason why I called him a sellout is because I feel he did that for a [publicity] look, rather than the issues that are affecting his people that look up to him. How could you want John McCain in office when George Bush and the Republicans already have half a million people losing their homes in foreclosure? We’re fighting an unjust war. It’s the Latinos and black kids up in the frontlines, fighting that war. … We over here trying to take the troops out of Iraq and bring peace. This guy immediately wants war. If not with Iraq or Afghanistan, he’ll start a new one with Iran. I feel real disgusted that Daddy Yankee would do that. Either he did that for a look, or he’s just not educated on politics."

Word Up, Joe!

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #29 - MOBB DEEP

2008-08-31T11:15:00.013+02:00

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #29 - Mobb Deep

Mobb Deep är många olika saker för många olika lyssnare, vilket gör det svårt att skriva om dem. Men för nästan alla fans av New York-hiphop var de på ett eller annat sätt ett av de största och viktigaste namnen på 90-talet. Vad man än känner när man lyssnar på klassiska album som The Infamous Mobb Deep och Hell On Earth, så är det starka känslor. Sorg, fruktan, ilska.

Trots den nästan överdrivet mörka tonen och de våldsamma texterna hade Prodigy och Havoc alltid en stark konstnärlig integritet och trovärdighet. Oavsett i vilka proportioner det beror på att de hade "levt skiten" respektive var duktiga konstnärer, så var de väldigt effektiva och duktiga på att måla upp oerhört vivida bilder. Om du blundar och lutar dig tillbaka med Survival eller Shook Ones i hörlurarna så är du där på gatorna i Queensbridge. Du ser bron och gatlyktorna och du känner hur du springer nerför gatan med hjärtat i halsgropen och någon som inte vill dig väl hack i häl.

Det är den här känslan av påtaglighet; att man upplever musiken med alla fem sinnen, som har gjort Mobb Deep så framstående och älskade. Det är troligen också det som gjorde att alla tyckte att de senare föll av så hårt. Har man en gång varit magisk, kommer man inte undan med bara "vanlig musik".

Kejuan Muchita (Havoc) och Albert Johnson (Prodigy) kommer från USAs största och mest ökända housing projects: The Queensbridge Houses. De började rappa som mycket unga när de möttes på The High School of Art and Design på Manhattan i slutet på 80-talet. Från början kallade de sig The Poetical Prophets, men när de debuterade med LPn Juvenile Hell 1993 hette de Mobb Deep. Det är en bra skiva, med beats av bland annat Large Professor och DJ Premier. Något ojämn kanske, men med höjdpunkter som Locked In Spofford och Peer Pressure.

Jag kommer ihåg unge P och unge Hav från Yo! på MTV kring den här releasen. Eftersom de var äldre än jag tänkte jag absolut inte på dem som kiddie rappers. Dock måste jag erkänna att när jag hör de unga rösterna är det svårt att inte tänka att de var ett hårdare, tightare Kris Kross. Kanske var det anledningen till att Juvenile Hell sålde så dåligt.

Sedan blev det tyst om Mobb Deep ett bra tag, tills folk började snacka om en låt på någon LOUD-sampler som skulle vara något alldeles i hästväg. Låten i fråga var förstås Shook Ones Pt. II, som skulle komma att bli Mobb Deeps signaturmelodi och allra största klassiker.

1995 släpptes andra LPn, The Infamous Mobb Deep. Det hade bara förflutit två år, men det lät mer som tjugo. Förvånande nog hade de två unga killarna, främst Havoc, producerat nästan hela albumet själva den här gången, men det betydde inte ett amatörmässigt sound - tvärtom! Havoc visade exakt vad han gjorde när han trollade fram några av tidernas mest fascinerande beats. Hårda, råa trummor och sorgsna, jazzigt ostämda pianoslingor skapade en skrämmande atmosfär över vilken våra hjältar vävde sorgsna, våldsamma och närmast levnadströtta rim.

För mig känns The Infamous Mobb Deep inte bara som den definitiva QB-plattan, utan också den sorgligaste LP som någonsin spelats in. Mycket av det har såklart att göra med den förbluffande känsliga, musikaliska och intuitiva hanteringen av några av tidernas vackraste pianojazzackord i mollton. Men även med texterna, där cynsimen, glädjelösheten och längtan bort är läskigt starka på många spår.

"I'm only nineteen but my mind is old/and when the things get for real my warm heart turns cold..."

"I fill my brain with the Henny, and drink away the pain..."

"Sometimes I wonder do I deserve to live/Or am I going to burn in hell for all the things I did...?"

De klassiska citaten på skivan är oräkneliga och pekar skoningslöst på det hopplösa och orättvisa i att växa upp i the projects. Visst finns det många rader där man kan forma en töntig pistol i luften med fingrarna, men det finns också massor med poesi där klyschan snarare är att hänga med nacken och skaka på huvudet.

Den här typen av hiphop har ju blivit tusen gånger populärare sedan 1995, men också tusen gånger mer mallad, oärlig och icke reflektiv. 1995 grät man nästan över situationen, nu känns det som om folk står och spänner musklerna framför spegeln till texter om den här typen av områden och erfaraenheter. En gradvis men total glidning på skalan från att beklaga hur hemskt och orättvist det är med en värld där bara de starkaste överlever till att närmast glorifiera denna extremt nyliberala världsordning.

Visst är The Infamous en häftig skiva. Men den är häftig för att den är en så naken och känslomässig beskrivning av svårigheter och inte för att det liv som beskrivs på något sätt är häftigt eller eftersträvansvärt. Den som lyssnar på The Infamous och kommer fram till att han eller hon vill leva Prodigys liv har inte hajat ett skit.

Uppföljaren Hell On Earth från 1996 var Mobb Deeps tredje LP. Det var också deras andra och sista klassker. Nu hade ljudbilden blivit ännu hårdare och mer monoton och texterna följde efter. Man kvävs nästan av att lyssna på detta mästerverk.

Musiken och texterna är totalt kompromisslösa och har gått från sorg och reflektion mer mot total nihilism och rysansvärda rovdjursinstinkter. Med The Infamous... som bakgrund hör man det djupt sorgliga även i den betydligt mindre subtila och poetiska Hell On Earth, men det är också en skiva som kan tolkas som en ren hyllning till våld och annan idioti. Gränserna började bli suddigare och konsten låg redan nu mycket mer hos betraktaren. Plötsligt kunde man stöta på folk som gillade albumet lika mycket som man själv gjorde, som var totalt dumma i huvudet. Och efter Hell On Earth tappade Mobbens musik gradvis allt fotfäste och all sensibilitet. En av världens bästa grupper tappade allt de hade och blev allt oftare bara en i raden av "gangstarap"-grupper som förpestade allas våra liv.

Självklart blixtrar de till ibland, som på orginalet och remixen av Quiet Storm, men blev i mina ögon på det hela taget lika ointressanta som vilket No Limit-trams som helst. Men det var fel av mig att räkna bort dem helt och hållet. Havoc har till exempel producerat Why! med Jadakiss som var en riktig anthem och en låt på Termanologys kommande LP. Prodigy har släppt två omistliga tolvor på senare år, Keep It Thoro och Stuck On You / Return Of The Mac (NY Sh*t). Relativt lättsamma, men onekligen råsköna thriller-låtar med oändlig replay value.

Det är lätt att tro att artister alltid skall bli mer raffinerade och nyanserade med tiden, men tyvärr finns det vissa typer av levnadsförhållanden och livsstilar som snarare bara fördummar och förråar med åren. Säkerligen kommer medlemmarna i Mobb Deep släppa fler bra låtar i framtiden, men de kommer med största sannolikhet aldrig att skapa ett mästerverk som The Infamous igen. Ironiskt nog av precis de anledningar som gör den skivan så hjärtskärande vacker och tragisk...

"When the things get for real my warm heart turns cold..."

Now plase, PEACE in the middle Eas'...

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 029
NAMN: Mobb Deep
FRÅN: Queens, NYC
INVALD SOM: Skaparna av den sorgligaste hiphoppen någonsin
AFFILIATIONS: Nas, Big Noyd
ERA: 90-tal
VERKSAM INOM HIPHOP SEDAN: 1993
KATEGORI: Grupp
CHECK OUT:
* Mobb Deep: Juvenile Hell (LP, 1993, 4th & Broadway)
* Mobb Deep: The Infamous Mobb Deep (2LP, 1995, Loud)
* Mobb Deep: Hell On Earth (2LP, 1996, Loud)
* Mobb Deep: Quiet Storm (Remix) (12", 1999, Loud)
* Mobb Deep: Burn (12", 2001, Loud)
* Prodigy: Keep It Thoro (12", 2000, Loud)
* Prodigy: Stuck On You (12", 2007, Koch)

Pete's still in the streets

2008-08-30T02:43:00.003+02:00

OK, jag vet att det är lite ketchupeffekt på HEADNOD just nu, men det här är breaking news och måste komma fram. Senare i år ska The LOX släppa albumet Prepare For Glory. Jag hoppas alltid på LOX. Och jag blir alltid besviken.

Hur kan tre grymma rappare släppa så mycket dålig musik? Well, länge stavades anledningen Swizz Beats. På senare år har alla tre LOX-medlemmarna formligen öst grymma gästinhopp över oss. De har jobbat med andra grymma MCs och fantastiska producenter. Så varför skulle Prepare For Glory inte bli tung egentligen?

Självklart höjs förväntningarna hos de flesta av oss när vi hör att minst ett beat är rattat av självaste Pete Rock, som ju tagit igen en hel lastbil med streetcred på sistone. Och den här låten är fan ingen tevärmare heller!

Props till användaren "elem" på whoa.nu som put me on to this...och just det, själva låten kommer, som så ofta förr, courtesy of spinemagazine. Enjoy!

They reaffirm the definition of boom bap with every snare snap

2008-08-30T01:44:00.007+02:00

Ni trodde det var NYs Finest? Det var väl inte så konstigt. Skivan var ju rent ut sagt skitbra. Och Pete Rock brukar ju göra årets bästa album varje gång han släpper en fullängdare. Men det var inte den!

Ni trodde: då är det nog instrumentalversionen av NYs Finest! Visst, den är på många sätt ännu bättre än orginalet, den är felfri och den är välproducerad in absurdum. Men nej, den är inte heller allra bäst! Och det här kommer ändå från Pete Rocks fanboy nummer ett...

Då tänkte ni att det var DJ Premiers Beats That Collected Dust där han når upp till just Petes nivåer vad det gäller musikaliska, välproducerade, äkta feta hiphopinstrumentaler. Men ni hade fel igen.

Årets bästa LP är den omedelbara klassikern Live Hard av Showbiz & AG, eller "The Show & A Experience" som de visst kallar sig nu.

Jag fick hem skivan igår och är redan helt förälskad. Som så ofta vid den här tiden på året hade jag helt tappat hiphopkänslan och satt och lyssnade på Sibelius och Vaughan Williams i stället. Showbiz & AG räddade mig! Men det här ÄR klassisk musik. Väl avvägd, balanserad och in it for the long run. Det är precis den sortens skivor som egentligen inte görs längre. Ljudkvaliteten och mixningen är en aning bättre och AGs röst låter betydligt mer medfaren än senast, men i allt som var bättre förr har tiden stått stilla sedan HEADNOD-läsarnas favoritår 1998. Som i all klassisk konst jobbar Showbiz och AG med nyanser. För ett otränat öra ska det låta som om inget hänt på 18 år och som om alla låtar är likadana. Det ska vara en acquired taste det här, inte bollibompa.

Skivan har egensinigheten och funken från Runaway Slave, det trygga truskool-gunget från Full Scale EP och den tjocka, råa murrigheten från Goodfellas. Men Showbiz har definitivt tagit sitt sound in i det nya milleniet. Efter klassikerna från 90-talets inledning har han aldrig varit såhär bra. Det här är riktig jävla finsmakar-hiphop!

AGs röst har mörknat och blivit en aning hesare vilket enbart är smickrande. Han låter bra mycket bättre än på de två soloalbumen. Jag kan ärligt säga att jag tycker att AG aldrig har varit såhär bra förut. Aldrig.

Det finns sju olika låtar på albumet (plus fem instrumentalversioner). Varje beat är en fullträff. Varje sampling sitter precis där den ska. Varje text är klockren (både det som formuleras och hur det formuleras) och AG framför dem alla helt klanderfritt. Jag kan inte komma på något att klaga på, invända mot eller ens anmärka på hos den här LPn. Definitivt den bästa skiva som släppts i år. Förmodligen är det den bästa hiphop-LPn på minst tre år. Jag ger den här skivan tio av tio i betyg. Och det här gången är det ingen överdrift eller ett resultat av att jag blir carried away. Det här är bara kvalitet solid som sten. They don't make 'em like this anymore. Det känns overkligt på samma sätt som när Black Moon "återkom" med den fantastiska Total Eclipse för några år sen. Men den plattan hade ändå ett par spår som bara var sådär. På Live Hard är allt onödigt bortskalat.

Låter det intressant? Ni som laddar ner eller köper CD har kunnat skaffa den ett tag nu. Till er som köper vinyl måste jag ännu en gång tjata om att ni har chansen att skaffa årets bästa LP på vinyl hos hhv.de och att det bara tryckts 500 ex. Skynda, fynda! Det finns FORTFARANDE exemplar kvar att beställa. De skeppar nu!

Låt mig avsluta med att citera liner notesen från baksidan av omslaget. Jag tycker de säger en hel del för ovanlighetens skull:

"All too often, legendary status is given to artists who have already completed the best work of their career. An artist will perform all his hits, astonishing the crowd, and then ask, 'so do you want to hear my new sh*t?' The audience is invariably let down with some watered down MIDI programmed synth beat and a party message in the lyrics. Some artists follow trends, while true musicians define them. There are few legends that are still pushing the music's sonic and literary boundaries. Staying true to their aesthetic of 'blinking lights, trackboards, and fat mics, 950's, SP-12's and MPC 60's', Show & AG are at the vanguard of this limited circle of inspired legends.

Fifteen years deep in the hip hop game, their discography explodes with unforgettable melodies, drum patterns and rhymes the whole club recites when a DJ drops the vinyl: Tracks like 'Soul Clap', 'Spit', 'Next Level', 'Fat Pockets', and 'Drop It Heavy' with Big Pun and KRS-ONE. And now, in 2007, Show & AG add to their legendary status with their first duo material in 10 years, last heard on the Full Scale EP.

Instant classics like 'Business As Usual' and 'The World Is Listening' reaffirm the classic Diggin' In The Crates sound while catapulting their sound forward to the future. Andre the Giant sounds bigger than ever, with a confident wisdom evident in every word he spits. He enjoys street life without glorifying it. He extols the self-empowerment of hip-hop, while warning of its potentially devastating effect on the mind and the heart. Show's crisp, orchestrations not only crack your neck, they reaffirm the definition of boom bap with every snare snap.

The ultimate success of this album is that it reminds the hip hop world what hip hop really was, is and will be: melodies that evoke the soul of earlier american black musicians, drum patterns that force the listener to attention and movement, and lyrics designed to give a voice to the previously voiceless. Show & AG: Gods of hip hop"

Peace In The Streets

Quality Is His Recipe Pt. II

2008-08-30T00:50:00.006+02:00

Jag har haft lite mycket att stå i på sistone, men här kommer till sist resultaten av omröstningen om bästa ganska nya Preemo Banger:

Etta blev AZs The Format. Inte helt färsk men tillräckligt anthemic och annorlunda för att få vara med. Jag hade trott att den skulle få många röster, men jag hade inte förutsett att den skulle vinna! Jag är dock övertygad om att tiden kommer att ge er som röstade på The Format rätt i att det är en klassisk tolva värd massor med spins. Lär dig texten utantill och quota den i duschen, på gatan och på festen! Det var beats man skulle rösta på, men man måste ju nämna texten också. "Fresh out of Bloomies with the Louis luggage..." Framförallt låter det inte omedelbart som DJ Premier, men ändå gillar du den första gången du hör den. Now, that's impressive! Nio röster eller 24% av rösterna fick den.

Tvåa kom låten jag röstade på. That White med Fat Joe fick sju röster, vilket utgjorde 18%. Till skillnad från The Format låter den här tolvan väldigt lik massor av andra beats Premier skapat de senaste nio-tio åren. Men samtidigt är det en teknik han finslipar allt mer. Jag tycker det här beatet är ren njutning. Jag förstår verkligen varför Fat Joe låter hungrigare och mer levande än på åratal.

På delad tredjepalts hamnade NYGz' Ya Dayz R #d och Termanologys So Amazing, båda från ifjol. Båda fick 6 röster, eller 16% av era röster. Två rätt typiska bangers, varav jag personligen håller NYGz' låt som mer banging. So Amazing växer i längden till en skön bilåkar-beat, men når aldrig de där himmelska höjderna där Watch How It Go Down befann sig.

På de tre sista platserna hamnade REKS: Say Goodnight (4 röster, 10%), Skyzoo & Torae: Click (3 röster, 8%) och Nas: Premo Sh*t (2 röster, 5%).

Say Goodnight förtjänade fler röster. Lyssna på den igen, det är en klassiker! Click hamnade ungefär där den borde. Solid kvalitet som alltid från Premier, och såklart underskattad av många, men knappast en sådan låt som står ut. Hur Nas' beat kunde få så få röster kan jag inte för mitt liv förstå. Det är en låt att skuggboxas till! Tät funk med friktion och polisfilmskänsla. Tidlöst.

Nästa omröstning är ganska enkel och traditionell:

Vilken tycker du är årets LP hittills?

Pete Rock: NY's Finest
Pete Rock: NY's Finest Instrumentals
Buckshot: The Formula
eMC: The Show
Wu-Tang Clan: 8 Diagrams
J-Live: Then What Happened?
Marley Marl: Operation: Take Back Hiphop feat. Craig G
DJ Premier: Beats That Collected Dust
Showbiz & AG: Show & A Experience - Live Hard

Eller någon annan?

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #28 - LL COOL J

2008-08-28T11:31:00.012+02:00

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #28 - LL Cool J

"LL/Cool J is hard as hell"

James Todd Smith föddes den 14e januari 1968 och växte upp bland annat i Hollis, Queens. Redan som ung tonåring spelade han in demos som han skickade runt till olika bolag. Rick Rubin och Russell Simmons och deras purfärska Def Jam var bolaget som till sist hajade och nappade.

Om Run-DMC launchade nu skoolen med tolvan Sucker MC's redan 1983, var det ändå Def Jam som kom att stå som dess främsta symbol. 1984 släpptes Beastie Boys' Rock Hard och LL Cool Js I Need A Beat, de två första tolvorna med katalognummer hos Def Jam. Båda tolvorna är helt fantastiskt bra och nyskapande definitioner av samtiden.

I Need A Beat är ett svartvitt, hårt, enkelt, ekande, smattrande och mullrande beat-skelett som skakar benstommen, öppnar ögonen och ökar pulsen hos lyssnaren på ett aldrig tidigare skådat sätt. Det postmoderna beatbygget kan idag ses som sjävla definitionen av Def Jam - eller av nu skool; de stora trummorna, de ekande kammarna av ljud och the street smarts. Över detta skryter och skriker den unge LL lika hårt, raspigt och imponerande. Han blev ett med den nya, fräscha musikstilen och omedelbart dess allra främsta apostel både inåt (artistiskt) och utåt i medier och så vidare. Denna ton och känsla av att befinna sig mitt i nutiden (80-talet) fortsatte på albumet Radio, en skiva lika 80-tal som ett digitalt armbandsur från Casio. Radio släpptes samma år som jag började skolan. Jag hörde den inte förrän flera år senare, men den fångar verkligen 80-talskänslan och -minimalismen som inget annat. Det är anledningen till att det står "Reduced by Rick Rubin" och inte "Produced by" på omslaget...

Radio är fortfarande en av de tio bästa hiphop-LPs som gjorts. Skivan är helt perfekt. Från antalet spår och Jazzy Jays närmast post-post-moderna remix av I Need A Beat till anthems som Rock The Bells, You Can't Dance och förstås nationalsången för beat box-generationen I Can't Live Without My Radio signalerar skivan precis den underbara, ungdomliga, estetik som LL visar upp i sin kaxiga b-boy stance på baksidan av LP-omslaget.

På spår efter spår kombinerade LL tveklös, orädd, tidlös auktoritet med ungdomlig, hip tidsbunden cred på ett sätt som inte upprepats before or since. De knallhårda beatsen naglas fast av LL Cool Js smattrande quotables. Det blir knappast bättre än så här. Och det blir definitivt inte stramare och snyggare. Samtidigt var LL rappens första tjej-/ungdomsidol. Det är fortfarande grymt imponerande hur han lyckades skapa mass appeal bland ungdomen med en skiva som samtidigt var höjden av konstnärlig achievement vid tiden. Att "flickornas favorit" gör så modern och svårbegriplig musik tillhör inte vanligheterna.

1987 släpptes LL Cool Js andra LP, BAD, eller Bigger And Deffer. Den här skivan råkade vara min egen första bekantskap med 80-talsikonen. Ljudbilden hade blivit betydligt bredare, rockigare och fläskigare om amn jämför med Radio, men kan fortfarande på sätt och vis anses minimalistisk. Det är fortfarande otroligt bra, tredimensionellt och levande. Men om Radio var klassisk i alla ordets bemärkelser (enkel, typisk, genialisk, djup och känslomässigt uttrycksfull och varierad) var BAD mycket mer en produkt av sin tid. Rocken var bara fragment i röran på Radio men tillåts på BAD blomma ut, emellanåt lite för mycket. LPn är ändå tveklöst en klassiker, med klassiska spår som I Need Love, Go Cut Creator Go och framförallt I'm Bad, låten som symboliserar hela den där mytomspunna, ikoniska generationen av Kangols, guldkedjor, track suits och svettig skrikrap som ingen annan.

Walking With A Panther var den första platta där LL blev mer tonårsidol än konstnär. Karriären och skapandet fick en sömnig slagsida och utöver Going Back To Cali var skivan mest en gäspning. Redan här kan man tro att det går att skriva av Ladies Love Cool James som ett 80-talsfenomen, ett snabbt brinnande ljus och någon som bara funkade så länge han hölls under armarna av Rick Rubin och den första Def Jam-generationens avskalade rockrap-genialitet.

MEN, LL hade fortfarande en klassiker kvar i kroppen. 1990 exploderade den fantastiska låten och det fantastiska albumet Mama Said Knock You Out - ett samarbete på mycket stor skala mellan tidens störste producent, Marley Marl, och tidens störste MC - LL Cool J. Skivan rymde allt från det stenhårda titelspåret som skvätter av spott, svett, adrenalin och aggression till den bastunga, funkiga Boomin' System till den odödliga, trallvänliga, poppiga-utan-att-sälja-ut klassikern Around The Way Girl. LL hade redan visat sin tyngd och sitt djup. Här visade han verkligen upp sin bredd på ännu en klassisk LP. Även om det i lika hög grad är Marley som stajlar här kan man inte ta ifrån LL hans mikrofonkontroll och suveränitet. Än idag hör man en MC på höjden av sin karriär som ändå är hungrig efter mer. Han hade den kommersiella framgången och var utsvulten efter gaturespekten han en gång haft och med denna platta fick han så allt på en gång.

Sedan dess har han gjort album efter album efter album utan att få ur sig något särskilt intressant. Rösten låter bara mer och mer tillgjord, avdankad och ointresserad, beatsen har gått från tråkiga till usla och möjligheten att leva på gamla meriter tog väl slut för över tio år sedan. Vad han än gör låter det som oändligt mycket sämre versioner av något från hans fyra första album. Just äktheten, enkelheten och hårdheten som en gång var hans adelsmärke har inverterats och lyst med sin frånvaro i över femton år nu.

Går det därför att räkna bort LL Cool J från listan över tidernas bästa MCs? Från the Truskool Hall Of Fame? Går det att kalla honom en dålig eller ointressant artist. Jag svarar med ett rungande NEJ. Ingen kan ta Radio, BAD och Mama Said Knock You Out från LL Cool J. Även om de också är del av Marley Marls och Rick Rubins sagor så kommer LL alltid att ha sin egen fantastiska saga. Han var en av de som verkligen tog hiphoppen in i den nya skolan, som rensade ut discon och placerade sin feta beatbox mitt på avenyn och lät den skaka hela kvarteret medan han visade hur hård, fängslande, exakt och snyggt rap kan vara. Det spelar ingen roll om han fortsätter släppa sömniga skivor till tidens ändå, i sex-sju år var han ändå KUNGEN.

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 028
NAMN: LL Cool J
FRÅN: Queens, NYC
INVALD SOM: Kungen av Nu Skool, 80-talets hårdaste och fräschaste
AFFILIATIONS: Def Jam, Marley Marl
ERA: Nu Skool, Golden Era
VERKSAM INOM HIPHOP SEDAN: 1984
KATEGORI: MC
CHECK OUT:
* LL Cool J: I Need A Beat (12", 1984, Def Jam)
* LL Cool J: Radio (LP, 1985, Def Jam)
* LL Cool J: BAD (LP, 1987, Def Jam)
* LL Cool J: Mama Said Knock You Out (LP, 1990, Def Jam)

Nygammalt

2008-08-21T15:46:00.010+02:00

Jag har redan nämnt DJ Premiers nya LP Beats That Collected Dust, men jag måste nämna den igen. Den är helt fantastiskt bra! Självklart väntar man sig alltid en bra skiva när Primo är inblandad, för att inte tala om när han har full creative control som i det här fallet. Men jag är ändå knockad av exakt hur bra den här skivan är. Lagom lång, perfekt längd på låtarna, stor variation i stämningslägen, den där härliga bekanta boom bapen kombinerad med ett visst vemod som känns ovanligt för Preem men som tydliggörs här, kanske för att allt är instrumentalt.

Jag trodde aldrig jag skulle säga såhär, men Beats That Collected Dust är faktiskt fullt i klass med instrumentalversionen av NYs Finest! Tunga, riktiga beats att bli lycklig av. Jag tycker alla som älskar hiphop ska investera i den här. Ni kommer inte att ångra er!

Samtliga spår är höjdpunkter, särskilt efter några lyssningar. Men min absoluta favorit är Da Daa. Bara den är värd priset för albumet. Snippets på den och alla andra spår hittar du hos Fat Beats.

Ett annat mycket bra spår på skivan är Sing Like Bilal med sin härliga skrik-hook. Nu har REKS lagt freestyle:n Cloud 9 över just den beaten. Lyssna på den på hiphopdx.com

Den här texten står på ett inlägg som följer med i omslaget till LPn:

"Over the years, I have been approached by so many fans to put out an instrumental album. This particular project is a series titled "BEATS THAT COLLECTED DUST Vol. 1" for a reason. Since I do intend on doing instrumental LP's for the true heads, I did not want to confuse my so-called "Lost Tapes" beats with new ones. So I split 'em up. This ("B.T.C.D.") series consists of beats that were either for artists and were never used, or were just not adequate enough for me to ever release them with MC's spittin' over them. These are truly as we all know not my best work, but I had no plans of releasing them anyway. Then I thought, why not put them out "As Is" and let them be shared to the world. Most of them are just rough demos from the 1999-2003 period, and when I started goin thru all of my old disks to listen to what I never used, I put them in a folder and my label manager, BIGGEST GORD, co-signed the idea to let em fly. I will be releasing new original tracks as well under a different title, but I have a bunch of old joints that will never see the light of day unless they are released through this series. Get ready for Vol. 2. Be on the lookout for my other original series of instrumentals called DJ PREMIER presents: "HEAD NODDERS". All original bangers, and of course, I will always release it on vinyl. Much respect to the real DJ's...One....DJ Premier"

Så själv verkar han inte ge så mycket för de här beatsen. Jag tycker det är bland det bästa han släppt. "Rough" är ju precis som han borde låta. Att allt kommer på vinyl var väl väntat, men ändå underbart. Och att den andra seriern ska heta HEADNODders är väl bara bonus!

Apropå nya släpp av gamla grejer märker jag att jag helt missat att nämna releasen av Life Of A Kid In The Ghetto: Demos & Rarities, trots att Edo G är en av mina favoritartister genom tiderna. För er som inte är så bekanta med Edo kan jag nämna att Life Of A Kid In The Ghetto med EDO G & DA BULLDOGGS ursprungligen släpptes 1991 på Polygram. Låtarna I Got To Have It och Be A Father To Your Child har blivit hiphopklassiker och du bör ha LPn i samlingen.

Det som kommit ut i år är alltså en dubbel-LP med demoversioner av vissa av låtarna och av ett gäng låtar som inte kom med alls i slutändan. Det finns bland annat ett gästinhopp från ingen mindre än KRS-ONE. Dubbelalbumet innehåller arton spår och släpptes i februari.

Vad som släppts precis nu för någon månad sedan är ytterligare två stycken tolvtums EP-skivor. De innehåller både ett par spår från dubbel-LPn Demos & Rarities och ännu fler låtar från samma sessions. De här två skivorna heter Life Of A Kid In The Ghetto: Demos & Rarites EP 1 och Life Of A Kid In The Ghetto: Demos & Rarites EP 2. Väldigt mastigt alltihop, men kanske värt det. I alla fall för mig som samlar på Edo.

Peace & Nostalgia

What's Going On? Vol. III

2008-08-21T00:10:00.008+02:00

What's Going On, Vol. 3

Givetvis finns det mycket som är going on och har varit going on medans jag var i New York och sen jag kom hem. Jag har ju inte skrivit något sånt här inlägg sen den 31a juli. Men jag ska försöka att bara välja ut det viktigaste.

Fram tills nyligen hade jag helt missat att GZA hade ett nytt album på gång. Det ska tydligen heta Pro Tools (blir han inte stämd för den titeln??!?) och kommer ut på vinyl den andra september på finfina bolaget Babygrande. Det går att förbeställa på ughh.com. Jag har lyssnat på några få spår och om de är någon indikation på hur hela LPn låter, så kommer den både bli mycket bra och ha ett väldigt klassiskt GZA-sound. Lyssna exempelvis på låten Alphabets om du inte hört den och vill höra något riktigt bra från skivan. Vill du höra geniet själv prata lite om albumet och utlova att han kommer att ”keep it lyrical” kan du titta på den här intervjun jag hittade på youtube. Skriv upp andra september i almanackan, jag tror det här blir ett av årets fem bästa album!

Cormegas omtalade kommande LP har nu fått en titel, Born And Raised. Idag kom en lång, matnyttig intervju på hiphopgame där han bland annat pratar om Grand Puba lite grann. Vi får inget datum, men han säger definitivt 2008 i alla fall.

Onsmash la upp den här videon med Capone N Noreaga idag eller igår. Den 21a oktober är releasedatum för deras kommande LP Channel 10!

Till alla er som, liksom jag, egentligen slutade lyssna på intervjuer med Nore och Capone när de svinade i Nileskärs program kan jag säga att här är dom helt nyktra, fokuserade och definitivt värda fyra minuter av din tid. "It's not a regional thing. It's a wack music thing going on...we just anti wack music!"

Sadat X’ album Generation X ska vara färdiginspelat och Affluent Records har börjat göra lite reklam på sin hemsida bland annat. Det står ”Coming Soon...” men något mer exakt datum har jag inte kunnat få fram. När jag pratade med honom på Knitting Factory för ett par veckor sen sa han att skivan var inspelad och klar och att han och hans boys hade ett gäng album till i rören. Soloalbumet, en skiva tillsammans med Diamond D(!), en platta tillsammans med Money Boss Players och kanske häftigast av allt: ett nytt album med hela Brand Nubian som jag tror han sa skulle heta typ The Saga eller Brand Nubian Saga. Jag står först i kön att handla allt det här! Även om bara ett av albumen kommer i år får vi nog räkna med The Dotfather när det är dags att sammanfatta årets höjdpunkter...

Jag fick precis mail angående hhv.de:s exklusiva vinylrelease av Show & AGs Live Hard. Den har skjutits upp, men inte alltför länge. Nytt datum är den 26e augusti.

Om du hållit dålig koll på bloggarna på sistone, kan jag tipsa om att både tracklist och releasedatum för Large Professors kommande LP fanns på Keepers Of Da Funk den 7e augusti. Plus länk till en ny grym låt dagen innan. Den 12e hade Riktigt Snack en grym videointervju med samme professor. Och den sjätte ett tips om en EP med Saigon som onekligen ser mumsig ut!

Increase The Peace!

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #27 - KOOL G RAP

2008-08-20T16:21:00.016+02:00

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #27 - KOOL G RAP

Nathaniel Wilson föddes 1968 och växte upp i Corona, Queens. Han rappade sig genom high school under artistnamnet The Kool Genius Of Rap. 1983 eller 1984 bildade han gruppen The Rapperteers med ungdomsvännernavännerna Dog och Prince från Corona. En annan vän i ungdomen var bror till Eric B. Så kom det sig att Eric B introducerade honom för DJ Polo som var mycket imponerad av hans skills på mikrofonen och sedan i sin tur presenterade honom för den största och bästa producenten just då: Marley Marl. The Kool Genius Of Rap förkortade sitt artistnamn till Kool G Rap och bildade tillsammans med Polo en av hiphoppens verkligt klassiska duos.

1986 producerade Marley deras första tolva It's A Demo hemma i sin lägenhet. Det blev ett av de riktigt klassiska, tidiga Juice Crew-släppen på Cold Chillin'. Redan på den här tolvan hör man G Raps speciella auktoritet och kontroll på micken. Hans röst och musikalitet definierade verkligen vad det innebär att vara "tight".

Under de följande åren kom de klassiska tolvorna Riker's Island och Poison och förstås G Raps förbluffande tighta vers på The Juice Crews possecut The Symphony. De tre första tolvorna står fortfarande ut som bland det bästa G Rap släppt i sin karriär. Han låter så förbaskat ung och hungrig, men låtarna slog aldrig igenom utanför den mer inbitna, lyrikfokuserade hiphopvärlden. Versen på The Symphony däremot blev en snackis. Vems vers var egentligen bäst? KANEs eller G Raps?

Efter det var trycket stort på en LP med Kool G Rap & DJ Polo och 1989 kom den. The Road To The Riches glöms ofta bort när det snackas klassiska album från eran 88-89. På ett sätt är det förståeligt, då det kom så otroligt många feta album då, men samtidigt förtjänar Road To The Riches mer cred. De klassiska, ekande, mullrande Juice Crew-beatsen och G Raps unga, men auktoritära röst resulterar i tidlös hiphopkonst. Duon var tillsammans med Eric B & Rakim kungar av den minimalistiskt bombastiska skolan. En gåta jag alltid funderat på är varför den fantastiska Riker's Island aldrig kom med på LPn. Någon som vet?

Nu gick det snabbare och redan nästa år kom andra LPn Wanted: Dead Or Alive. Här var stilen något mer bred och varierad, med producenter och gästartister som Eric B, Large Pro, Big Daddy KANE, Biz Markie, Cool V och Freddie Foxxx inblandade. Personligen håller jag inte den här plattan som riktigt lika klassisk som föregångaren. Den låter mer 90-tal, Large Pro och studiopul, men mindre 80-tal, Juice Crew och One MC and One DJ.

Dock är det ju helt omöjligt att fronta på Streets Of New York, som inleder skivan. Det är troligen den definitiva G Rap-låten och hela produktionen såväl som texten och framförandet är helt perfekta. En låt som aldrig blir gammal. En annan höjdpunkt är Erase Racism med Juice Crew-polarna KANE och Biz.

På Wanted och ännu mer på duons tredje och sista album Live And Let Die blev Kool G Rap, som alltid varit hård och street, ännu mer explicit i sina texter om sex och våld. Det var ofta på gränsen till överdrivet och ibland över gränsen. Men hans röst, flow och kommando över mikrofonen var definitiva. Han är mannen bakom hela New York thugcore-genren och har influerat massor av senare artister, både på gott och ont. Ill Street Blues var den klassiska tolvan från den tredje LPn.

Efter Live And Let Die inledde G Rap sin solokarriär som varat ända till idag. Som soloartist har han inte gjort lika mycket väsen av sig som duon gjorde, men han har egentligen aldrig fallit av eller blivit sämre som MC. Snarare är det beatvalet som varierat väldigt mycket och trenderna som inte riktigt gått hans väg. Men flera av albumen och ännu fler av låtarna har varit klart köpvärda/hörvärda. Precis när man glömt bort the Kool Genius dyker han upp och fullständigt mördar någon låt med ett enkelt litet gästinhopp, som till exempel Stick To Ya Gunz med MOP, eller Letter P med Saigon. På sina soloalbum har han också haft gäster som visat sig bli stora artister flera år senare. Exempelvis gästade MF Grimm på 4, 5, 6 1995 och Papoose på Roots Of Evil 1998.

Även om man inte hör så mycket från Kool G Rap nuförtiden förblir han skaparen av hela thugcore-genren för mig. Utan G Rap ingen Mobb Deep! Han har också en röst man alltid blir glad av att höra. En av de definitiva MC-legenderna!

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 027
NAMN: Kool G Rap
FRÅN: Queens, NYC
INVALD SOM: Mannen bakom NYC Thugcore, en av tidernas hårdaste och tightaste MCs
AFFILIATIONS: Juice Crew
ERA: Golden Era, 90-tal
VERKSAM INOM HIPHOP SEDAN: 1986
KATEGORI: MC
CHECK OUT:
* Kool G Rap & DJ Polo: Riker's Island (12", 1987, Cold Chillin')
* Kool G Rap & DJ Polo: Road To The Riches (LP, 1989, Cold Chillin')
* Kool G Rap & DJ Polo: Wanted: Dead Or Alive (LP, 1990, Cold Chillin')
* Kool G Rap & DJ Polo: Live And Let Die (LP, 1992, Cold Chillin')
* Kool G Rap: 4, 5, 6 (2LP, 1995, Cold Chillin')
* Kool G Rap: The Roots Of Evil (2LP, 1998, Illstreet)
* Kool G Rap: My Life (12", 2001, Rawkus)
* Marley Marl: The Symphony (12", 1988, Cold Chillin')
* MOP: Stick To Ya Gunz feat. Kool G Rap (From: Firing Squad, LP, 1996, Relativity)
* Pete Rock: Truly Yours '98 feat. Kool G Rap & Large Professor (From: Soul Survivor, 2LP, 1998, Loud)
* Saigon: Letter P feat. Kool G Rap (12", 2005, Word Of Mouth)

Study Ya Lessons

2008-08-17T20:16:00.008+02:00

Det känns inte som att det ursprungliga Nation Of Islam har haft lika stor påverkan på hiphopkulturen som The Nation of Gods and Earths, men visst har de varit inflytelserika. Det var ju trots allt Farrakhan som medlade mellan Common Sense och Ice Cube, Chuck D citerade Elijah Muhammad redan 1988 och Malcolm X, som var medlem i NOI ett tag, var i alla fall för tio-tjugo år sen en självklar hiphop-ikon. Även om NOI emellanåt är lika förvirrade och omöjliga att försvara som 5%ers, så kan man liksom inte bortse från deras inflytande. Spike Lees film Get On The Bus är dessutom riktigt grym.

Därför tänkte jag att det kunde passa in på HEADNOD att tipsa om följande evenemang på gamla punkarnästet Kafé 44 på Söder:

NATION OF ISLAM, inblick i en sluten värld

Den hårt kritiserade, men samtidigt inflytelserika sekten "Nation of Islam" har aldrig varit öppen för vita. Journalisten Beate Lindberg har fått en unik inblick i rörelsen och presenterar tillsammans med illustratören Hannes Isaksson en utställning med foton, illustrationer och ljudinstallationer.

Kafé 44
Tjärhovsgatan 46
Stockholm

Program:

12 sep Vernissage kl 19.00 - 22.00

17 sep Föreläsning:
Kl 19.00: Beate Lindberg berättar
om sina möten med kvinnor inom
Nation of Islam.

Kl 20.00: professor Mattias Gardell
föreläser om Malcolm X och berättar
om sina erfarenheter av Nation of Islam.

24 sep Filmvisning:
19.00: Get on the bus av Spike Lee.

Övriga dagar öppet: 12.00-19.00 varje ons & fre
t. om 12 okt.

Det här verkar mycket intressant om du frågar mig. Jag har tyvärr inte lyckats få fram någon bra länk eller så mycket mer information än det jag klistrade in ovan. Jag ska försöka hålla mig uppdaterad med hjälp av Facebook-gruppen. Om du vill göra detsamma, sök på:

"NATION OF ISLAM, inblick i en sluten värld"

Increase the Peace!

Quality is his recipe

2008-08-17T19:28:00.007+02:00

Jag tycker att DJ Premier är på g nu. Nu tänker ni "är inte Preem alltid kvalitet?" Jovisst, men jag anser att han är lite ojämnare än till exempel Pete Rock eller Marley Marl (som i princip alltid kommer med högsta kvalitet) utan att någonsin falla av eller ens vara nära branten.

Men just de beats jag hört på sistone har varit helt fantastiska. Hela instrumental-LPn, beatsen åt Skyzoo och Torae, That White, Say Goodnight och så vidare...Så jag tänkte att den nya omröstningen skulle handla just om nya och ganska nya DJ Premier-beats. Det finns ju väldigt många låtar jag kunde valt, men jag försökte snäva till det lite. Jag har också medvetet undvikit ett "något annat"-alternativ, eftersom det känns som om massor med röster skulle kunna hamna där. Jag sket i Watch How It Go Down också, för det känns som den skulle få 100% av rösterna, eller i alla fall 90. Det vore typ som doping. Nu gäller det alltså vilket av de här beatsen som är bäst och never mind the MC's.

Jag har lagt lite länkar till videos och ljudklipp nedan så du kan provlyssna om det är nåt beat du inte hört och sedan make an informed decision.

De nominerade är...

REKS: Say Goodnight
Termanology: So Amazing
AZ: The Format
Fat Joe: That White
Skyzoo & Torae: Click
NYGz: Ya Dayz R #d
Nas: Premo Sh*t

...let's go!

New York State Of Mind, Pt. III

2008-08-16T21:56:00.020+02:00

Jag, Mikey D och en linslus som hette Ronny som hängde utanför en butik i Hollis och ville vara med på alla bilder...

New York State Of Mind, Pt. III - What I Saw

Så var det slutligen dags för den tredje och sista delen i min lilla navelskådande krönika om vår resa till The Greatest City in the world. Det här ska handla lite om vad jag såg. Som sagt besökte vi alla boroughs utom Staten Island åtminstone en gång.

Vi börjar där alla texter med självaktning som handlar om hiphop egentligen borde börja - up in the Bronx where the people are FRESH! Jag kommer inte på något sätt att säga det här som inte låter lite överdrivet, men bara att färdas genom the Bronx med tuben gav mig gåshud och gjorde mig helt skakis. Både av glädje och sorg. Här är man liksom mitt i the birthplace av hela den här jävla skiten! När man glider runt den där stora svängen där tåget byter spår kan man inte annat än höra instrumentalen på Wild Style Theme Rap spela inne i skallen -högre, vackrare och stoltare än någonsin. Miljoner låtar, videos och känslor strömmar genom kroppen och själen i ultra rapid. Man känner någon märklig sorts stolthet, eller kanske ännu hellre vördnad. Något liknande det jag tror man känner vid heliga platser om man är religiös. The Bronx is my shrine y'all!

Men fyfan vad fucked up det är. Ursäkta språket, men inte ett skit verkar ha hänt sedan 70-talet. Den där grymt förstörda miljön man ser i Wild Style, med inte bara projects, utan liksom helt fristående hus med "fastklistrade" fronter som står i stora dammiga öknar - exakt så ser de inre delarna av the Bronx ut än idag. Slum, ghetto...det där är bara förnamnen. Jag trodde inte det var sant när jag såg Wild Style för första gången för X antal år sen. Såg det ut sådär ända in på 80-talet liksom? Well, det ser ut så när vi snart skriver 2010 också. Det är helt sanslöst. Om någon typ av upprustning skett i samband med gentrifieringen så är det bara i valda delar närmast Manhattan. Åk till Bronx Zoo och du färdas rakt igenom tredje världen. Jag slår antagligen in öppna dörrar när jag säger det, men det där politiska styret dom har i staterna borde ju för fan spärras in hela bunten.

Ändå är det så otroligt häftigt att verkligen vara där. Folk på tuben satt såklart och sov, halvsov eller stirrade tomt framför sig. Samtidigt stod jag som den störste turisten någonsin och knäppte bilder på the holy land genom rispade tunnelbanefönster. Det var ju här allting började. Ur detta damm reste sig den första, största nya kulturen under hela 1900-talet som varken var köpt eller ville köpa dig. Ni ser några av bilderna här, men vi kunde inte fånga det med kameran. Ni MÅSTE åka dit. The Bronx är sorg, glädje och historiens vingslag. Nästa gång blir det fan ett park jam i The Bronx.

Vi var över i Brooklyn ett par gånger också. Bland annat promenerade vi över bron och hängde i Park Slope. Vet inte hur hiphop det är, men eftersom vi inte hann ta oss in i Bed Stuy och knappast vågade oss in i Brownsville får Park Slope reppa the stoop culture och Brooklyns sekelgamla cool och suavé.

Jag i Park Slope med en Snapple

På Manhattan (som ju faktiskt är stället folk kommer för att style and profile) såg jag precis lika mycket baggies, fitted caps och skitstora tröjor som jag såg i januari 2005 och det var underbart att se! När man sitter här i det provinsiella Sverige kan man lätt få intrycket av att att nu har hiphoppen blivit 100% designer name brand, fisförnäm jävla haute couture. Och det har den väl...i Stockholm! Men därborta kan du vara lugn, kompis. Marley Marl och Grand Puba är fortfarande mycket mer riktlinjer för modet än Kanye och några marginaliserade hipster MCs. I en tid när du inte kan se skillnad på indiepoppare och hiphoppare på Södermalm reppar hiphopfolket i NYC fortfarande Double X L modet till fullo. Stuprörsjeans må dyka upp i nån ball video, men häng lite på Lower East Side, vid Times Square eller vid Fulton Street Mall och du skall snart märka att utöver någon gigantisk tenniströja i stället för gigantisk vit t-shirt är det fortfarande HEADNOD-läsarnas favoritår 1998 som gäller i fråga om mode. And you can take that hipster doofus sh*t somewhere else, ya heard? Det underbara med en riktig storstad är ju att flera stilar kan samexistera. Alltså måste inte det äkta hiphopmodet dö ut i New York, bara för att nån hip jävel kommer på att TV-spelsloggor, töntbrillor och rutiga kavajer är skojsigt.

Om det är nåt som jag känner är jävligt 2008 i stan är det rutiga shorts. Rutiga på alla vis, i alla färger och alla längder från John McEnroe-kort till något som skulle gälla för långbraller på Dressman. ALLA har dem. Barn, tonåringar, 20-somethings, vuxna, medelålders och äldre. Svarta, Vita, Puerto Ricans, Italinare, Judar och Dominicans. Joe Schmoe, punkrockare, frat boys, yuppies, hipsters och FRAMFÖRALLT hiphoppare. Infödda Knickerbockers från alla boroughs, kusinerna från Omaha och till slut också Yours Truly efter ett kvickt besök på närmsta Foot Locker.

Stylin' and profilin' in Midtown Manhattan

Queens är en borough som vi bara åkt igenom i hyrbil förut, men som den här gången fick vår utmost attention. Jag kan VARMT rekommendera någonting som heter HUSH HIPHOP TOURS och vi kommer säkert göra nån trip med dem nästa gång vi drar till NYC också. Definitivt The Bronx! Men nu var det Q-Boro för hela slanten! Vi hade egentligen bokat platser på en av HUSH' bussar, men det var det tydligen bara vi som hade gjort. Så när vi stod framför Yankee Club House-butiken och väntade på någon sorts turistbuss körde i stället Mikey D och hans kompis upp i en SUV. We got the VIP treatment!

Jag, Mikey D och hans polare i QB

Sen körde vi från The Bridge och hela vägen genom Hollis och Jamaica och passerade både Corona och Lefrak. Alla dessa mytomspunna områden jag bara läst och hört om förut. Det var the shit! Att åka genom QB med The Bridge på allra högsta volym var onekligen rätt coolt, hur man än vrider och vänder på det. Att se parken där "...power from the street light made the place dark" kan nog resa nackhåret på den hårdaste av er!

Kolla! Det är Mobb Deep-skylten!

Att se exempelvis parken där Run-DMC "debuterade", det ursprungliga Run's House, Farmer's Boulevard (LL), Linden Boulevard (Tribe!) och så vidare var en upplevelse för livet. Och utanför LL's grandma's house stod fortfarande en Audi 5000 parkerad. En Audi han köpte när han först signade med Def Jam. Hans drömbil just då, no less. Mikey D var, som ni kanske vet, vokalisten i Main Source efter Large Pro och, som ni troligern inte visste, killen som hävdar att han adderade LL till Cool Js namn. Han hade definitivt the low down vad det gällde de olika hoodsen i Queens och svar på alla frågor. Han är deep i Queens. Vi fick till och med se studiodörrarna där Jam Master Jay kom ut när han mördades och såklart hans mural i Hollis.

Jag kan såklart inte heller lämna New York-resan utan att nämna Five Pointz, som också ligger i Queens. Det ska vara den största lagliga graffitiväggen, men det är inte en vägg utan en hel jäkla byggnad, med allt från en massa flingkartongsfigurer till Biggie och Aaliyah. Här träffade vi till exempel en kille som till vardags jobbade som värderare av fine arts vid ett av de större auktionshusen, men som kom till 5 Pointz för att släppa ut lite pressure på helgerna och måla fantastiskt intrikata målningar.

5 Pointz var som ett graffitins mysiga lala-land där i princip ingen gick över varandra, alla hade haft tid att måla ordentligt, alla stilar från 70-tal och framåt samsades i harmoni och det fanns tid att avnjuta riktiga konstverk, nu när tuben i NYC drabbats av nolltolerans-skiten. Utanför 5 Pointz ligger en fin Stop The Violence-målning med alla från Sean Bell och Freaky Tah till Biggie, Pac och såklart JMJ på. Konstruktivt och fint!

STOP The Violence!

Det var mina tre huvudsakliga delar av krönikan. Det kommer säkert att sippra New York-minnen genom mycket annat jag skriver den närmaste tiden, men jag ska försöka hålla det till ett minimum. Hoppas att ni hade någon glädje av att läsa om allt det här. Jag vill bara tillbaka och det börjar redan kännas som ett besök i sagans värld. Vad ÄR det med den där staden egentligen?

Dreams In The Eas'...

New York State Of Mind, Pt. II

2008-08-15T19:09:00.011+02:00

New York State Of Mind, Pt. II - What I Heard

Så - vi var i NYC den andra till elfte augusti, så vi gick väl på Rock The Bells, right? Wrong! 1) Det var skitdyrt 2) Nas och De La Soul har man ju sett förr 3) Det verkade vara fullskitet av typ Sage Francis-artister 4) Huvudattraktionen Rakim var inte ens med på New York-spelningen 5) Jag gillar jams men hatar "festivaler" 6) För en bråkdel av biljettpriset kunde man gå på AZs releasefest på The Knitting Factory och se AZ, Sadat X OCH ett gäng grymma, up and coming MCs. Ingen av dem hade jag sett förut. Så valet var lätt...Rock The Bells hade bara blivit världens dyraste Ghostface-spelning.

Så vi begav oss till Knitting Factory nere i Tribeca på torsdag kväll. Det visade sig vara en mycket liten lokal, löjligt liten för såna stora namn faktiskt. Något hundratal personer hade letat sig dit, men det var i alla fall hängivna fans, mestadels fans av Anthony Cruz kan tilläggas. Redan när det första av de sju-åtta förbanden uppträdde började ett gäng Hard Knocks framme vid scenen vråla efter AZ.

Sedan radade akterna upp sig. Sha Stimuli var host och hade den föga tacksamma uppgiften att presentera varje akt, eller varje nytt hinder i vägen för AZ enligt vissa loudmouths. Sha körde även ett par av sina egna låtar mitt i och han var riktigt bra live. Ska hålla bättre koll på honom i fortsättningen. Dessutom var det hans födelsedag och tjocka släkten kom in med gräddtårta på scenen vilket gjorde honom både glad, rörd och generad:

Sedan klagade han en del över "...and I'm doin' this sh*t for free, y'all!" och då började folk slänga quarters upp på scenen. Det tyckte jag var torrt och kul! Han drog även nån skön rad om att det var många broke MF's i huset och att "that's why I tuck my chain in!"...

Jag måste tyvärr erkänna att jag har glömt namnet på flera av de andra, trots att alla utom en akt var minst "bra". Men jag vill nämna en snubbe jag aldrig hört talas om innan som hette Silent Knight. Kolla in hans MySpace. Där finns bland annat hans spin på årets låt That White med Fat Joe. Han kallar den såklart That Knight. Under sin spot på Knitting Factory switchade han upp det halvvägs och körde en "Thank God for that Miiiic..."-refräng och nya verser. Hans flow och presence var faktiskt BÄTTRE live än inspelat också, vilket ju inte tillhör vanligheterna på 00-talet.

Förutom AZ, Sadat och Sha hade jag inte hört talas om någon av akterna. Ändå höll de min uppmärksamhet igång och mitt huvud noddande nästan hela showen. Och det här var ändå skiktet MC's under Skyzoo, Torae, Jae Millz och Maino liksom. Vem sa att NYC inte har ny skit på g? Det är liksom en naturlag. Man går till ett ställe som känns som Café 44 och får sig en show man alltid kommer minnas till livs.

Showen innehöll till min glädje också alla klassiska klichéer. Tror i princip varje akt som klev på skrek namnet på alla five boroughs och fick svar på alla. Alla utom Staten Island, the forgotten borough. "It's so forgotten they even forgot to come" som nån sa. Tror det är den där kvickheten man saknar mest med New York. Alla som bara drar små Seinfeld-dialoger och one-liners i förbifarten. Och självklart klassikern nummer ett: "Is Brooklyn In The House...?" fick tre gånger så mycket jubel som alla andra boroughs, som sig bör. Nån enstaka, röststark person vrålade om Jersey också såklart...däremot möttes stackars J The S från Boston av burop när han försökte rep his city. That Red Sox/Yankees shit goes deep.

Efter alla dessa young hopefuls kom så äntligen stunden jag väntat på. Sadat X klev in på scenen tillsammans med ett gäng polare som backade honom, mest genom att stå och se skönt gubbiga ut. Han drog först ett par nya låtar (han har ju ett album på g) och jag blev en aning orolig att jag inte skulle känna igen nåt. Men alla i huset kastade upp sina X-tecken med armarna när han snabbt gick över i en kavalkad av klassiker som 1-9-9-9, Punks Jump Up To Get Beat Down, Wild Cowboys och One For All. Jag hade både gåshud och en tår i ögonvrån. Hittade faktiskt en video från hans framträdande på youtube. Check the a capella skillz:

Fett eller? Det där knäcker Spank Rock på Rock The Bells åtta dagar i veckan...

Sedan var det dags för AZ. Hela jamet var egentligen en releasefest för hans nya mix-"tape" N4L men han passade på att dra allt från Life's A Bi*ch och nån gammal sköning från 9 Lives till The Flyest och en fullständigt knäckande version av The Format. Som av en händelse hade jag köpt ett par nya K-Swiss samma dag. "Swiss kicks/Crisp when I come to them picnics..."

Om Sadat hade en handfull snubbar som backade honom, hade AZ säkert över tjugo personer på scenen som mest:

Han själv, två DJ's, en hypeman, en kameraman och minst femton random dudes som stod och såg hotfulla ut. Kanske var det för att han sportade en jesus piece i Nas' viktklass, men det vart faktiskt lite överdrivet trångt på scenen. Återigen fick Young Jeezy skina. I över en minut stod AZ och alla tjugo polarna bara och diggade i tystnad till Put On, vilket kändes lite småkomiskt.

När jag lyckorusig kom ut från lokalen där huvudscenen låg ut i entrén satt min tjej och väntade bredvid Sadat själv. Star struck som fan fick jag inte ur mig många ord, mer än att jag varit ett fan sen Punks på Yo! MTV Raps -92. Men en autograf fick jag och en bild där Sadat ser blasé ut och jag själv ser ut som en jävla kid in a candy store. Och varför tog jag min allra mest caucasian, rosa Lacoste-tröja den dagen? Vet ej, men bilden är i alla fall ett minne för livet.

The Knitting Factory verkar över huvud taget vara the place to be just nu, i alla fall på Manhattan. Se här vem som mer ska hålla releaseparty där…and who’s gonna DJ:

Inte illa för en skitig, anspråkslös liten lokal…Tyvärr är detta i September. Dessutom kommer både Black Moon och Smif N Wessun till samma ställe och framför Dah Shinin' och Enta Da Stage live i sin helhet. Ruskigt coolt. Känns inte roligt att veta att man då sitter på jobbet i hålan Stockholm.

What I heard i övrigt? Well, Put On-remixen överallt som jag redan nämnt. Hi Hater! med Maino spelades flitigt också, men inte lika flitigt som t-shirten med "Hi Hater!" på bröstet och "Bye Hater!" på ryggen sportades på gatorna. Den t-shirten var fan en hit från Bronx till Brooklyn!

Att höra Shans The Bridge medan vi cruisade just genom Queensbridge var rätt coolt också, men mer om detta I nästa episod av den här krönikan.

Tvärtemot vad jag förväntat mig hörde jag faktiskt inte Li’l Wayne en enda gång. Han ska tydligen ha varit the sh*t I hela New Yitty ifjol. Men upp som en sol och ner som en pannkaka, easy come easy go, I guess. I stället reppade hemmalagets favorit Jay-Z på stora billboards I en Roc-A-Wear-kampanj både på Manhattan:

Och I BK:

Peace In The Middle Eas' and watch for Part Three - What I Saw!
New York State Of Mind, Pt. II - What I Heard

Slå på MTV! NU!

2008-08-15T13:29:00.006+02:00

Slå på MTV! Nu! De firar Yo! MTV Raps' 20-årsjubileum. De visar en massa grymma gamla videor. Och inte bara det gamla vanliga Regulate/I Got 5 On It/California Love-tjafset och andra sönderspelade låtar, som det alltid brukar vara när MTV ska plocka fram rara klassiker. På typ en halvtimme nu har jag sett Scenario, Livin' Proof OCH en skitbra liveversion av They Want EFX!

Verkar som om MTV äntligen fått lite koll på hiphop. Eye N'I for president! Det är svårt att inte bli nostalgisk och tycka att -88 eller -92 var bäst när man ser det här. Ni kan nog behålla era -98 och -08 tror jag! I'm sticking with this shit! Den känslan får man...

De kommer att fira hela Augusti på hemsidan. Värt ett besök, trots att MTV har typ universums jobbigaste hemsida. Akta muspekaren så du inte börjar ladda ner en video eller nåt. Navigate with care!

Men vad som är ännu fetare är att de visar massa grymma grejer på själva TV-kanalen hela helgen. Sånt som du i vanliga fall får surfa runt bloggar, youtube och så vidare i dagar för att få fram gryniga guldkorn av med sugig kvalitet kan du nu se på TV like it's 1992! Årets kulturgärning! Läs mer om helgen här!

Alltså, ni fattar inte hur fett det här är. Just nu: Lookin' At The Front Door! I kid you not! Nu: KANE: No Half Steppin'! :D

Peeeeeeace!

Partna, I'm still spinnin' records from '98, whaaat?

2008-08-14T21:21:00.007+02:00

The verdict is in. HEADNODs läsare håller 1998 närmast hjärtat. De nitton röster som '98 fick innebar 28% av rösterna. Som ni kanske förstår röstade jag på 1992, men I can get with '98 också. Det är nog det bästa året för hiphop hittills "efter fallet".

Det var ett år med många comebacks och positiva överraskningar. Pete Rock och Gang Starr kom tillbaka efter fyra års frånvaro. Även om Moment Of Truth inte var lika bra som Hard To Earn och Soul Survivor inte nådde upp till Main Ingredient, var det två solida comeback LPs som snurrar hos många av oss än idag, tio år senare.

Inte heller Brand Nubian hade släppt någon fullängdare sen 1994 (Everything Is Everything) och Puba hade inte varit med sen 1990 års debut One For All. För mig överraskade Foundation starkast av dessa tre stora returns. Det var en av de bästa skivor de gjort. Man fick inte embedda Don't Let It Go To Your Head men kolla den på youtube.

Man kan inte heller skriva om 1998 utan att nämna Lauryn Hill. Även om The Miseducation Of Ms. Lauryn Hill var en soulplatta till stora delar var Lauryn fortfarande en av världens bästa MCs när hon rappade. Jag tycker att hon borde rappat mer och sjungit mindre. Folk som kan sjunga går det tretton på dussinet av, folk som verkligen kan lägga rim är sällsynta. Men det är onekligen en klassisk skiva oavsett genredefinition och en skiva som tar dig direkt tillbaka till '98.

Bästa debut-LPn som kom ut var tveklöst Black Stars Mos Def & Talib Kweli Are Black Star. Varken Mos elelr Kweli har kunnat leva upp till den plattan, en av de senaste (sista?) klassiska debutalbumen inom hiphop.

Fat Joe, MOP och AZ släppte också riktigt bra album det här året. Klassiska tolvor, låtar och hits fanns det också gott om. Vad sägs om DMX: Ruff Ryders' Anthem, Jay-Z: Hard Knock Life, Big Pun: You Came Up, Pete Rock: Tru Master, Non-Phixion: I Shot Reagan, Mos Def: Body Rock/Kweli: Manifesto, All City: The Actual, MF Grimm: Bloody Love Letter och så vidare, och så vidare...så 1998 var väl ett OK val!

Tvåa blev 1994, de klassiska debutalbumens år. Räck upp handen den som INTE tänkte på Ready To Die, The Sun Rises In The East, Illmatic och Word...Life när ni röstade på det årtalet. Även Pete Rock & CL Smooth, Gang Starr, Artifacts, Brand Nubian, MOP, Organized Konfusion, Beatnuts och The Roots kom med fina plattor. 1994 var förmodligen höjdpunkten för hiphop som en albumbaserad konstform. Fjorton röster eller 21% blev det för det.

Trea blev lite otippat 1995, ett årtal som brukar hamna i total skugga från '94. Hela tio röster eller 15% för året som gav oss tidlösa klassiker som Lord Finesse' The Awakening och Grand Pubas 2000, men också finfina album av Group Home, Fat Joe, Big L, GZA, KRS-ONE, Mobb Deep, Smif N Wessun, Showbiz & AG och Raekwon. Ganska imponerande lista när man tittar på den såhär va? Blahzay Blahzay: Danger, Das EFX: Real Hiphop, Smoothe Da Hustler: Hustlin'/Broken Language samt Junior MAFIAs Gettin' Money-remix och Player's Anthem höll det nere för klassiska tolvor.

På fjärde plats kom så äntligen mitt älskade 1992. Mecca And The Soul Brother, Stunts, Blunts And Hiphop, Reel To Reel, In God We Trust, Daily Operation, Dead Serious, Runaway Slave. Kom igen, get outta here!

Peace In The Middle Eas'

New York State Of Mind, Pt. I

2008-08-14T07:42:00.021+02:00

New York State Of Mind, Pt. I - What I Bought

HEADNOD is back in effect efter tio dagar i New York City. Vi bodde i midtown Manhattan för easy access till alla boroughs. Fyra av fem boroughs (vi hann aldrig till Shaolin, the forgotten borough of Staten Island), tjugotre nya vax och tusentals minnen för livet senare sätter jag mig ner och ska försöka sammanfatta, vilket tycks mig helt jävla omöjligt. Men jag ska break it down like a 5%-er och försöka vaska fram de hiphoprelaterade guldkorn som kan tänkas intressera er läsare.

Låt oss börja med skivor, eftersom det är vad HEADNOD huvudsakligen handlar om. Sist jag var i New Yitty, för ca tre och ett halvt år sen, var det två skivbutiker som gällde - Beat Street och Fat Beats. Beat Street låg vid Fulton Street Mall i Brooklyn och hade fetaste utbudet men finns tyvärr inte kvar. Den pågående gentrifieringen av BK och den världsomspännande kulturskymning som kallas "skivbutiksdöden" har här gjort gemensam sak. Vinylbutikerna är förlorarna och Starbuckskedjorna är vinnarna. RIP Beat Street.

Fat Beats i Greenwich Village finns däremot kvar på samma plats och med exakt samma inriktning och inredning. Det var riktigt skönt att se. Dock var det mindre folk i butiken än sist jag var där. Inte en människa förutom oss as a matter of fact. Förhoppningsvis mer ett tecken på att det var en stekhet dag mitt i sommaren än på att hela hiphopvärlden fått Lime(wire) disease.

Med tanke på att dollarn var nere strax över sex spänn var det köpfest som gällde förstås. Nya tolvor, som visserligen alltid varit klart billigare i staterna, kostade nu ungefär 35 spänn och de flesta album gick under hundringen. Jag passade på att fylla igen en del gamla hål i skivsamlingen, men köpte även ett par lite nyare släpp. Big Shugs Street Champ och Special Teamz' Stereotypez för att nämna två album jag aldrig plockade upp 2007. Jag köpte även äntligen Marco Polos tolva War, med den briljanta Nostalgia featuring Masta Ace på b-sidan, som länge varit slutsåld i de flesta onlinebutiker. Dessutom tolvan Get It Done/Click som Skyzoo, Torae och DJ Premier släppte tillsammans ifjol, men som fått oförtjänt lite shine.

Från 2008 blev det nyaste Statik Selektah-tolvan Stop, Look, Listen med gäster som Q-Tip, Termanology, Cassidy, Freeway och Styles P. Verkar vara en bra, men inte fantastisk tolva. Självklart stod REKS tolva Say Goodnight i butiken, avin för den försändelsen från UGHH väntade mig när jag kom hem (fan, vad grym den är!). Däremot hade de inte fått in GZAs nya LP Pro Tools ännu. Inte heller tolvan med remixen av Young Jeezys Put On med Jay-Zs fantastiska gästinhopp. Den hittade jag ingen annanstans heller, trots att det antagligen var den mest flitigt spelade låten i NYC just nu. Klädbutiker, car systems, t.o.m. på AZs releasefest, men nu går jag händelserna i förväg. Att köpa orginaltolvan utan Jigga kändes aldrig aktuellt.

Jag fick dessutom åter erfara att utbudet i butiken på Manhattan inte är detsamma som hos Fat Beats' distribution ute i BK och därmed på hemsidan. EPn The Beginning Of The N... med Nas som finns på Fatbeats.com och som jag verkligen sett fram emot att lägga vantarna på, var tyvärr slutsåld i affären. Killen i kassan tipsade om att beställa den från dem på nätet och det blir väl så jag får göra, även om det känns lite fail att åka hem från New York och sen lägga en beställning på en skiva som hela tiden legat i ett lager en tunnelbaneresa bort...

Utanför Fat Beats stötte vi på MCn Marvalous. Skitbra namn, men jag hade aldrig hört talas om killen förut och skivan han sålde fanns bara på hembränd CD. Jag köpte den ändå, mest för att alla verkar ha nån skön historia om musik de köpt av artister utanför Fat Beats (typ Percee P) och jag inte ville vara sämre. Återkommer med mer om Marvalous om det visar sig att CDn håller måttet.

Vi besökte även Turntable Lab som ligger i samma krokar och där jag plockade upp den då nysläppta instrumentalversionen av Soul Survivor II på förra resan. Den här gången blev det inga köp alls. Även Turntable Lab är olika saker i den fysiska butiken respektive online. Det gigantiska utbudet som du kan hitta på hemsidan är i butiken downsizat till några hundra plattor, mestadels bestående av leftfieldrap och hiphop åt de mer experimentella och genreöverskridande hållen. Inget lockade mig att lätta på lädret. Jag hittade inte ens en snygg slipmat.

I stället blev butiken Rock And Soul mitt i smeten vid Times Square räddningen och den här resans positiva skivöverraskning. Jag har hört namnet någon gång, men såg bara en skylt i fönstret av en slump när vi gick förbi som sa "We Sell Vinyl". Jag skaffade en vit slipmat som en kollega ska få tagga "HEADNOD" på, en skivväska och en tröja med texten "Keep Vinyl Alive - Support Your Local Record Store". Längst bak i butiken hittade vi en mindre guldgruva av hiphopvinyl och där plockade jag några fler klassiker. Rock And Soul är mitt tips till dig som ska åka till NYC nu när dollarn är så låg, men som kanske saknar klassiska tolvor som Doug E Fresh' The Show, Eric B & Rakims Eric B Is President eller Audio Two's Make It Funky/Top Billin'. De håller stora mängder av de flesta såna milestones i lager. Men butiken är också ett hett tips till oss mer erfarna samlare då även utbudet av ny hiphop var utsökt.

Bland nyare köp kan nämnas DJ Premiers nya instrumentala LP Beats That Collected Dust och den nya Word Of Mouth-tolvan med fem färska Rakim-spår. Båda överraskar positivt. Preem med beats som nästan är i klass med Pete Rocks senaste instrumentaler och Ra med bra beats och en liten lyrisk nytändning som bådar gott inför hans utlovade LP.

En dag strosade vi runt i Harlem och köpte bland annat fotot av Martin och Malcolm som Smiley försöker kränga i Do The Right Thing. Vi frågade efter skivbutiker men blev bara hänvisade till hustlers som sålde bootleg CDs på gatan och till Virgin Megastore downtown. Så vi åkte ner till Virgin. Där har de fortfarande ett hyfsat litet utbud av vinylskivor. Dessutom hade de en DVD med en dokumentär om Reasonable Doubt och Grandmaster Flash' sprillans nya självbiografi My Life, My Beats. Jag köpte båda.

Dokumentären pendlar mellan the ridiculous och the sublime. Emellanåt lyckas de verkligen fånga den ambivalens, ångest och moraliskt färgade ruelse som gör Jay-Z i allmänhet och Reasonable Doubt i synnerhet till så stor konst. Speciellt då Jigga själv får komma till tals. Emellanåt är det lilla VM i hiphop-klyschor och ett ändlöst vevande av inaktuellt 70-talsfootage. Det är även tydligt att dokumentären ursprungligen är gjord för en bred TV-publik. Exempelvis får DJ Premier förklara att han som producent är rätt inne på det här med trummor. De som textat lyckas också stava fel på både KANEs och G Raps namn. Klart sevärt i alla fall och bättre än det mesta i samma "genre".

Flash' memoarer läste jag precis ut och de är helt omistliga! Boken är kort, språket något enahanda, subjektiviteten stor och minnesbilderna overkligt precisa. (Hur kan en snubbe som var hardcore basehead under ett helt år på 80-talet minnas så i detalj vad folk sa, vilken låt som spelades när de sa det och vad alla hade på sig 1974 till exempel?) Men trots dessa brister måste du läsa den här boken om du är det minsta intresserad av the founding fathers och den gamla skolan.

Långa, vivida berättelser från block parties på 70-talet varvas med intressanta historier kring hur The Furious Five bildades, svetsades samman och splittrades. En enkel men ärlig och skakande historia om en mans uppgörelse med drogernas helvete väger lätt upp 3000 tramsiga coke & weed antehms du hör på radion idag och inside-informationen om Sugar Hill Records politrix gör att du aldrig kommer att höra The Message eller White Lines på samma sätt igen. Däremot kommer du känna den oerhörda kreativiteten och livsglädjen i låtar som Superrappin', Freedom, Scorpio och inte minst The Adventures Of Grandmaster Flash On The Wheels Of Steel starkare än någonsin. Pick up that shit and read it!

Be on the lookout for Pts. II och III av New York State Of Mind, som kommer att heta "What I Heard" och "What I Saw", inom kort!

Peace On The Eas' Coas'!

Semesterstängt!

2008-08-01T13:23:00.015+02:00

Vi åker till NYC imorrn bitti och kommer hem den tolfte. Så nu blir det semesterstängt på HEADNOD ett tag. Jag ska alltså inte stänga eller låsa den på något sätt, det går bra att gå in och läsa gammal skit. Men inga uppdateringar på ett par veckor.

Resan kommer säkert att märkas av i bloggen, men det får i så fall bli i efterhand. Jag må vara nördig, men jag är inte så extrem att jag slösar min tid i New Yitty med att sitta och blogga i Central Park.

Kort sammanfattning av omröstningen om kommande skivor:

Den här gången speglar inte omröstningen alls min egen åsikt, vilket var lite skönt att se. De här omröstningarna har tidigare pekat på en lite väl strömlinjeformad läsekrets.

Stor vinnare blev Large Pro från Main Source. Helt otippat. I början låg han inte ens top 3, men efter några dagar började rösterna bara drösa in. Jag är helt klart sugen på hans skiva och övertygad att den blir bra. Men med tanke på hur lite material jag hört av honom de senaste åren känns det oklart hur bra det blir. Helt klart intressant dock! 30 röster, eller 37% klockade professorn in på!

Näst flest röster fick Cormega (18 röster eller 22%). Kul att se att ständigt underskattade 'Mega har så många supporters. Återigen ett måste-köp, särskilt tolvan, men inte en av de skivor jag ser allra mest fram emot. Det blir i alla fall aldrig dåligt med Cormega.

Först på tredje plats kom min självklara etta, Sadat X. Dotty är tveklöst den jag ser fram emot mest. Han är en av mina hjältar sen typ -92 och hans tankar om att sitta inne (utan glorifiering) kommer bli nåt i hästväg! Men han fick nöja sig med endast fjorton röster, vilket utgjorde 17% av rösterna.

Showbiz & AG fick bara åtta röster (10%) vilket förvånade mig stort. Efter Sadat är det här den jag ser fram emot mest. Första skivan på tio år, första LPn på tolv? Fuggedaboudit! Pre-order it!

Jean Grae, 7 röster, 8%. Jag tror också skivan blir fet, men att fler längtar mer efter den än efter Li'l Dap och OC & AG kom som en överraskning!

OC & AG fick bara två röster vilket avrundas till 2%. Det här är en av de skivor jag ser fram emot mest, inte minst för att de två låtarna vi fått som smakprov var av riktigt hög klass.

Slutligen skandalen, Li'l Dap från Group Home med NOLL röster? What the...? Jag hoppas och tror att den var mångas andra-, tredje- eller fjärdeval...eller så är jag ensammare än jag trodde om att gilla GH sans Preem.

Hursomhelst var det kul att bli lite överraskad i omröstningen. Och jag tror de flesta av oss ser fram emot alla de här releaserna och fler därtill. Hiphop is alive!

Den nya pollen kommer upp strax och kommer att behandla den gamla klassiska frågan om favoritårtal.

Så, nu stänger butiken på riktigt. See y'all in a couple of weeks...Keep it true!

What's Going On? Vol. II

2008-07-31T19:01:00.017+02:00

What's Going On? Vol. 2

Väldigt mycket av What's Going On just nu verkar ha med Mr. Joell Ortiz outta Cooper Park Projects, BK att göra! För mig kom den här killen från ingenstans med den fantastiskt grymma singeln/videon/remixen Hiphop för lite mer än ett år sen. Tyvärr var tolvan redan då svår att få tag i då och jag har bara sett den en gång sen dess. Den dök upp nyss på hhv.de, men försvann igen illa kvickt. Troligen var det någon sorts extremt limiterad promo eller så fick de in ett enda exemplar. Jag hann i alla fall inte ens beställa den. Joell är så talangfull att det gör ont, men släpper visst enbart street albums, CD-plattor och mix"tapes" (vet någon längre var gränsen går mellan dessa tre fenomen?), vilket såklart gör mig ledsen.

Egentligen skulle jag ignorera en sån artist. Men det går inte. Han är för bra. Jag tvekar inte ens att kröna honom till en av de tre kungarna av tapes tillsammans med Pap och Sai. Och han bara spottar ur sig låtar nu. Lyssna exempelvis på Summertime in Brooklyn, Letter To Obama och Good Times på youtube. Eller lyssna på hans DJ Premier Tribute Freestyle exempelvis på Riktigt Snack? Eller kolla in hans nya blog och håll dig ständigt uppdaterad. Man kan inte säga annat än att killen släpper många grymma låtar!

Det har varit tyst om Krumb Snatcha ett tag. Han är med på den ständigt uppskjutna tolvan Say Goodnight med Reks. Snart kommer också en tolva i eget namn med tre spår och med inga mindre än Beatminerz och Large Pro bakom producentspakarna. Lyssna på snippets från alla tre spåren courtesy of spinemagazine:

Mind Power (prod. Large Pro)
Feeling (prod. Da Beatminerz feat. Kanye West)
Shine Eye Gal

Tolvan ska komma snart, enligt spinemagazine.com Enligt vinyl-distribution.co.uk ska releasedatumet vara satt till den 25e Augusti.

Gällande Showbiz & AGs kommande LP Live Hard så är releasedatumet den 22a Augusti. Den släpps alltså endast i 500 exemplar exklusivt av hhv.de. Du går bara till den här länken och förbeställer skivan redan idag. Otroligt nog verkar inte alla 500 ex. vara förbeställda ännu eftersom den inte står som slutsåld. Så gå in och beställ nu for the love of God! Låt inte exklusiviteten avskräcka dig. Det är inte en sån där löjlig 80 dollar deal, den har helt normalt pris - 16 Euro. Det finns inga ursäkter, det är bara uselt att inte fler beställer den här. Sluta sova kära läsare!

Peace In The Middle East

EDIT: Keepers Of Da Funk har hela låtlistan till Termanologys LP Politics As Usual som ska släppas den 30e September i år. Producentlistan är verkligen den fetaste på flera år! Kolla här! Term skulle ju helt klart varit med i omröstningen om kommande plattor!

EDIT 2: Flera låtar från Daps kommande finns på youtube nu. Alltihop låter fantastiskt bra och får en att undra hur Dap kan ligg apå noll röster i pågående HEADNOD-poll? Lyssna t.ex. på den här feat. Guru... Dat ol' reeeeal sh*t!

Jag minns mitt 80-tal

2008-07-31T15:19:00.017+02:00

Idag är ännu en lat, välförtjänt semesterdag. Jag orkar inte riktigt gå ut i vad som ser ut att vara Do The Right Thing-värmen därute. I stället frossar jag i 80-tals-minnen. Så här kommer ännu ett introvert nostalgi-inlägg. Vet inte hur intressant det är för er som läser, men det är ju trots allt en blog och inte en nyhets-site. Jag har egentligen inga krav alls på allmänintresse.

Nu är det här en hiphopblog, men jag ska inte låtsas som om den första halvan av 80-talet handlade om hiphop för mig. Hur gärna jag än hade velat vara nere med Kurtis Blow och Whodini så var jag under större delen av 80-talet en liten svensk pojke som aldrig hade hört någon rappa och vars amerikaniserade, barnsliga värld befolkades mest av Ronald McDonald, Theo Huxtable, disneyfigurer, Bruce Springsteen, Rocky och "Sam" (den där lilla maskoten för OS i LA 1984).

Men nu är det här som sagt en hiphopblog, så dagens nostalgiinlägg kommer att handla om mina första kontakter med hiphop under slutet av decenniet. 1987 fick vi kabel-TV och även om man inte kunde se Yo! i Europa på några år till och MTV fortfarande var en otroligt pudelbaserad kanal, kom det då och då en rapvideo som bröt igenom gitarrmattorna som en strimma ljus och varje gång fick jag samma hisnande känsla i magen; vad ÄR det här för musik? Är det ens musik? Mina föräldrar ansåg inte det, vilket såklart enbart talade till genrens fördel i mina ögon.

Så vilka låtar var det som bröt igenom till mig när jag var 8, 9, 10, 11 år?

Först och främst minns jag Walk This Way såklart. Den här svamlade jag om redan när jag valde in Run-DMC i min Hall Of Fame. Jag såg det som sagt som ett allvarligt krig mellan de onda hårdrockarna och the clean cut kids from Queens. Idag, när alla såna förenklingar och illusioner fallit, är det fortfarande en bra låt tack vare Run-DMC och tack vare breaket.

Ett annat väldigt tidigt videominne är Beastie Boys' Fight For Your Right. Återigen var det väl mycket videon som gjorde det, men alla mina kompisar gillade den här. Idag vet jag att Licensed To Ill har många bättre låtar, men det är den här låten som är 86/87 för mig. Här är rapparna bad guys, ett faktum jag intressant nog inte reflekterade över alls. "What's that noise??!!?...It's the Bea-stie-Boys!!!"

Jag kan inte minnas att jag såg några videor med LL Cool J från de två första skivorna. Men båda kassetterna gick varma i någon äldre killes bergsprängare när vi åkte skateboard på kvällarna. LL hade massiv respekt och I'm Bad måste varit den mest respekterade låten. Den är skitbra än idag; och nu när jag har sett videon måste jag säga att även den är bland det cleanaste jag vet. Såhär ska en video se ut! "I'm the pinnacle! That means I reign supreme/And I'm notorious, I crush you like a jelly bean!/I'm Baaaaad!" Eller vad sägs om: "Forget Oreos, eat Cool J cookies!"

Det var inte förrän ett par år senare jag förstod Public Enemys politiska och konstnärliga tyngd. Jag tror Shut 'Em Down var den första texten jag verkligen satte mig in i. Men Don't Believe The Hype är den första låten jag minns. Catchy!

När det gäller roliga/häftiga videor som stod ut, visades på MTV och kunde få till och med vissa vuxna att intressera sig för rap har jag vissa distinkta minnen. Om man ska göra en objektiv lista idag släppte Kool G Rap och de andra hårda grabbarna mycket bättre låtar, men vad visste jag om det? Fat Boys' version av The Twist bjöd på goda skratt och Wild, Wild West med Kool Moe Dee var bland det coolaste jag visste, inte MINST tack vare videon (beklagar bildkvaliteten). De La Soul kändes mest märkliga till att börja med, men jag tror alla smälte när Me, Myself & I kom som video. När jag ser om den nu upptäcker jag till min förvåning en mycket ung Prince Paul i snygg kostym!

Fenomen som remixer och samplingar var redan stort, inte minst i det alltid lika postmoderna England. Det var oftast de här remixerna man hörde. Åtminstone Europeiska MTV visade Pump Up The Volume med M/A/R/R/S innan jag hade hört Rakims röst någon annanstans eller hade någon aning om att det var en tonåring från Long Island som bad mig "Pump Up The Volume". Coldcut, M/A/R/R/S och Double Trouble var filtret genom vilket man fick glimtar av den nya amerikanska gatukulturen. Ena killen i Double Trouble var Norman Cooke från Housemartins, sedermera känd som kungen av svennig birahouse, Fatboy Slim. Men på 80-talet var det fan all good. Här kommer först Pump Up The Volume med M/A/R/R/S, sedan Double Troubles Jackson 5-samplande omarbetning av I Know You Got Soul och slutligen Coldcut-remixen på Paid In Full som gjorde Ofra Haza till ett namn i Europa.

Nu var det färdiggubbat för den här gången!

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #26 – OC

2008-07-29T00:05:00.033+02:00

Medlem #26 – OC

"Stress almost held me down from bein' a master/The faster preacher/poet, a teacher..."

Omar Credle föddes 1972 i Bushwick, Brooklyn. Hans debut på vax skedde på låten Fudge Pudge på inga mindre än Organized Konfusions självbetitlade debut-LP. Självklart skulle Organized Konfusion, en av tidernas absolut skarpaste och mest skillade MC-duos, inte ta med vem som helst på en låt, så redan här borde man kunnat ana att OC var speciell. Dock var det relativt tyst om honom i ett par år efter det; i alla fall om man bodde på andra sidan Atlanten.

1994 släppte OC sin debut-LP Word...Life på Wild Pitch. Elva av plattans fjorton spår var producerade av Buckwild, en då tämligen okänd producent som introducerade OC för resten av DITC-crewet. Inte heller Buckwild hade gjort mycket väsen av sig tidigare. Här hade vi alltså en okänd MC som debuterade med en skiva nästan helt rattad av en okänd producent, men som ändå släpptes på tunga etiketten Wild Pitch.

Det visade sig att vara en av tidernas allra bästa debutalbum. Tyvärr var det inte många som hajade det då och än idag är det många som missat den här skivan eller inte förstått dess storhet. Kanske för att både OCs rimstil, röst och flow och Buckwilds beats är så anspråkslösa och nedtonade. Kanske för att fokus ligger så mycket mer på eftertänksamhet och saker som får sjunka in än på sång, dans, skrik och andra saker som fångar ditt intresse omedelbart. Jag vet att det tog lång tid för mig att förstå exakt hur jävla bra den här skivan egentligen är. En annan anledning till underskattningen av Word...Life kan vara för att den kom 1994, då så många grymma album kom ut.

Självklart är Time's Up den största klassikern. Det går inte att komma runt. Den känns bara bättre och bättre för varje år som går. En sån där enkel, minimalistisk beat och en text där i princip varje rad är en quotable. Tillsammans med Jerus Come Clean någon sorts idealbild av hur en hiphoplåt ska låta. Och ständig kandidat på listor över tidernas tio bästa tolvtummare. Allt det här vet du. Men har du sett videon? Visste du ens att det fanns en? Nej, troligen inte, va? Ännu ett tecken på hur lite väsen den här låten och skivan gjorde av sig när det begav sig.

Den här anonymiteten grundar sig i exakt samma saker som gör att jag tycker om OC så mycket. Hans mellanregister-röst. Hans dialekt som är Brooklyn, men inte överdriven. Hans raka, nyktra och till synes enkla flow. Hans tematik, som inte lutar åt någon sub-genre utan alltid håller sig väldigt middle of the hiphop road. Som går på djupet i stället för att fladdra åt kanterna. På många sätt är OC typexemplet på en MC. Den som visar hur det egentligen skall göras.

OC har alltid gjort den där typen av hiphop som är totalt ointressant för 99% av jordens invånare. Alla de som kan slänga in en raplåt här och en brakbeat där i sina iTunes Libraries, men som aldrig kommer att kunna eller vilja avnjuta själva konstformen hiphop. OC är en acquired taste, en konnässörs val och ett lackmustest som visar dig om du är nere med tru skool-skiten eller inte. Elitistiskt? Jag vet inte, men definitivt exklusivt och icke inbjudande. En härligt sur gubbe, som aldrig kommer låta hiphoppen komma till dig. Du får pallra ditt arsle över till hans hiphop i stället. Är du intresserad av det blir det aldrig nåt mellan dig och OC. Men orkar du sätta dig in i det blir du rikligen belönad.

Eftersom Word...Life är den skiva som är mest avskalad och mest OC är den än idag hans bästa LP. Jag ska inte ens börja nämna låttitlar, för alla texter och alla beats är riktigt bra. På debuten hade OC så mycket att säga om livet, döden, konsten, friheten, mognaden, erfarenheten, intelligensen och så vidare. Egentligen är Jeru The Damaja, Sadat X och Edo G de enda andra MCs från den eran jag kan komma på som varit "vuxna" utan att det känns ansträngt eller påklistrat.

1994 var det dessutom fortfarande intressant att vara icke- eller rentav anti-kommersiell och droppa skönt gnälliga rader om "everybody's either crime related or sexual", "Get your ears ready for creative control, cause noone's gonna tell me how to sell out my soul eller "I'd rather be broke and have a whole lot of respect". De hade inte blivit klyschor ännu. Man längtade efter att någon skulle säga sånt. Dessutom lät han det aldrig utgöra hela hans budskap. Rapparna som kom 4-5 år senare vars hela budskap var "jag har ett budskap" var som skrattspeglar framför Omar Credle, inte arvtagare till honom.

Det dröjde ända till 1997 innan Omar Credle släppte en LP igen. Debatten om huruvida Word...Life eller Jewelz egentligen är den bättre skivan börjar bli en klassiker i samma liga som Low End Theory Vs. Midnight Marauders eller It Takes A Nation Vs. Fear Of A Black Planet. Låt mig först konstatera att båda är skivor du måste ha i din true school samling. Jag föredrar Word...Life. Men till skillnad från andra 90-talsdebutanter har OC aldrig fallit av.

Jewelz var mer varierad på produktionssidan. Den innehöll bland annat några av Premiers och Beatminerz' bästa beats någonsin (My World, Stronjay...). Den var också mer uttalat emotionell i soundet. Även Word...Life innehöll mycket känslor, men hela tiden satta till ett härligt, dovt, monotont beatlandskap. Du är tvungen att koncentrera dig och verkligen lyssna för att hitta in i den plattans djup och vrår. Jewelz varierar mer påtagligt mellan sorgsna stråkar, old skool uptempo synthbeats och hårda, kantiga battle-trummor. OC själv har blivit ännu något tightare och säkrare på micken och skiner av självförtroende. Tyvärr var nästan hela den skönt återhållna jazziga underströmmen från Word...Life borta. Men souliga stråkar är ju heller aldrig fel. Fortfarande var OC kriminellt underskattad, men nu hade han i alla fall i princip alla DITC-skallars och även vissa Gang Starr-skallars öron också.

"One thing I do is keep em different, and far from yours"

Efter Jewelz tystnade Omar ännu längre, även om han såklart dök upp på (och ofta var en av de bästa på) DITCs gemensamma släpp. Fortfarande alltid mänsklig. Aldrig idol eller föredöme, bara en levande människa och ordkonstnär.

År 2001 kom så äntligen Bon Appetit. En skiva som skiljde sig lika mycket från Jewelz som Jewelz i sin tur hade skiljt sig från Word...Life och som, kanske just därför, omedelbart väckte många negativa reaktioner. Nu hade OC blivit mer street och till synes lite mer av det som han ursprungligen gjort sig ett namn genom att protestera mot. Men om du går tillbaks till de tidiga singlarna hör du att det han protesterade mot var enformigheten, fördumningen och det förutsägbara i thugrappen; inte det thuggiga i sig.

Mannen vi hör på Bon Appetit är en intelligent och erfaren person, även om han lägger ett par texter man kunnat leva utan. Och han gör det över beats som åter är sådär dova och murriga som man vill ha dem. Ett par beats är lågvattenmärken, men när man lyssnar på Bon Appetit igen slås man av hur många sköna, vackra och djupa breaks som egentligen är med. Det är faktiskt en riktig diggin'-platta emellanåt. Jazziga, funkiga och dammiga blaxpo-vibes flöder genom många av spåren.

Sedan gick det några år igen, innan OC släppte något nytt. En CD kom ut, men något juridiskt hindrade vinylsläpp. Hursomhelst så gavs tio av spåren ut på två EP-skivor 2005. De heter The Soul Star EP och The Funk Star EP och är faktiskt värda att leta upp om du samlar eller bara gillar OC-vinyl. De tio låtarna är bra allihop, även om ingen av dem direkt tillhör de bästa han gjort. Beatsen är inte fantastiska, men hela tiden sköna och souliga och rappen är skönt balanserad och torr.

Den torra, lite intellektualiserande stilen fick stå tillbaks igen på Smoke And Mirrors, en dubbel-LP full av okända producenter som helt otippat släpptes genom Hieroglyphics "Imperium" i slutet av 2005. Återigen en skiva som många dissade initialt (inte minst jag!), men som vi fått omvärdera med tiden. Beatmässigt håller jag den troligen fortfarande som hans minst intressanta och njutbara skiva, men på micken är Omar alltid Omar och de bästa spåren, som Going Nowhere och Gone är smärtsamt vackra och tänkvärda. Han visar återigen att när alla gimmicks tappat sin lockelse är det de enkla orden, flödet och balansen i rösten som räknas för en rappare. Jag ska aldrig mer underskatta en skiva av poeten, microphone controllern, tänkaren, mannen och konstnären OC.

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 026
NAMN: OC
FRÅN: Brooklyn, NYC
INVALD SOM: Den mest renodlade definitionen av en MC någonsin. Poeten.
AFFILIATIONS: DITC, Gang Starr, Organized Konfusion
ERA: 90-tal, Nutid
VERKSAM INOM HIPHOP SEDAN: 1991
KATEGORI: MC
CHECK OUT:
* OC: Word...Life (LP, 1994, Wild Pitch)
* OC: Jewelz (2LP, 1997, Payday)
* OC: Bon Appetit (2LP, 2001, JCOR)
* OC: The Soul Star EP (EP, 2005, Grit)
* OC: The Funk Star EP (EP, 2005, Grit)
* OC: Smoke And Mirrors (2LP, 2005, Hiero)

Affirmative Action?

2008-07-26T16:11:00.016+02:00

Vi det här laget vet vi alla att Termanology är en galet talangfull MC. Vi vet också att releasedatumet för hans LP har satts till den 30e Augusti 2008 och att producentlistan ser helt galen ut.

Första gången jag hörde Term var det på låten Watch How It Go Down av DJ Premier. Det var en klockren Premo banger och även om Termanology inte har världens mest övertygande röst så övertygade han desto mer med sitt 90-talsinspirerade furiösa flow och framför allt med den sanslöst välformulerade texten.

Sedan kom remix-tolvan. Där blev han outshined, men det var av Papoose och av Fame från MOP, så det var ju föga förvånande. Även där gjorde han bra ifrån sig.

De två b-sidorna Think It Over (med Trife) och Far Away samt trespårs-EPn 22 Years med 9th Wonder och Nas levde inte heller upp till Watch How It go Down men Term fortsatte att visa intressanta kvaliteter. Det kändes som om hans LP kunde bli hit or miss. Den riskerade att bli lite ointressant, men sen fick man höra listan på producenter och det var precis såna namn som kan ta en OK skiva och göra den till något alldeles speciellt. DJ Premier, Hi-Tek, Pete Rock, The Alchemist, Havoc, Buckwild, Nottz, Easy Mo Be och Large Professor. Fett. Eller med andra ord: precis den producentlista man hade velat se på Nas' senaste LP.

Sedan släpptes en ny tolva med ett nytt Premier-samarbete, So Amazing. Jag tyckte först det var en besvikelse, och den är inte i klass med WHIGD-tolvorna, varken beat- eller textmässigt, men den har växt till en av förra årets bättre tolvor. Jag tvivlar inte längre alls på att Termanology kan leverera och hade just börjat se fram emot LPn.

Nu finns en ny låt att lyssna på online. Det är Premier och Termanology igen, plus Bun B från UGK.

Beaten är bra, särskilt den sköna, ovanliga basgången, men det är inte en ny WHIGD. Snarare i klass med So Amazing. Det är Premier, vilket i princip alltid borgar för kvalitet, men det är inte Premier i absolut toppform om ni förstår vad jag menar.

Detsamma gäller Terms egen insats. Jag gillar det, men jag börjar inte direkt hjula och jubla som jag gjorde över rader som "And that's the reason little kids get hit by strays/'Cause muthaf*ckas can't act they age/Before you learn how to shoot better learn how to aim..." och i princip hela den texten. Men kanske skriver man bara en sån låt i karriären?

Och så måste jag väl nämna Bun B. OK. Jag är inte döv. Jag hör att Bun B är skicklig. Jag hör att han inte är någon typisk southern dweeb a la The Yin & Yang Twins. Men jag är verkligen trött på hypen kring UGK de senaste åren. Räcker det med att inte vara usel för att bli en southern legend? Är alla så ängsliga för att bli anklagade för att vara geografiskt begränsade att de köper vadsomhelst från södern som har det minsta hjärta och hjärna? Och inte bara köper det utan hyllar det? Ledsen att vara en sån playa hater igen, men Bun B är inte en grym MC. Hans röst och flow låter bara ansträngt och konstigt och han förstör den här låten.

Hate to point to the emperor's new clothes igen, men har ni hört hur hans röst låter? Plocka bort honom och du har en fin ny Premo banger. Med honom har vi en låt jag inte kommer lyssna på mer än en gång. Han är säkert "trill" men jag lovar - han är varken fresh, fly eller ultra. Det är synd att Term först har jordens producentlista, sen måste ta med den här killen för att bevisa något. Det är som om Nas skulle tagit in någon från Outkast på Illmatic för att spice:a upp det hela lite. Jag vet att Bun B och killarna i Outkast inte är katastrofer på Li'l Waynes eller Juveniles nivå. Men att kvotera in någon som är "bra för att vara dirty south" och därmed förstöra en potentiellt klassisk LP? That's the wackness!

Ser fortfarande fram emot plattan, men nu vet jag att det i alla fall kommer att finnas ett spår jag kommer hoppa över.

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #25 – NICE & SMOOTH

2008-07-26T00:56:00.006+02:00

Medlem #25 – Nice & Smooth

Jag vet inte om http://www.myspace.com/niceandsmooth är officiell, men jag måste citera den här perfekta, korta lilla beskrivningen:

"Revered for their spirited flows and one-of-a-kind style, Gregg Nice and Smoothe B make the kind of irresistable, upbeat hip-hop that's impossible to front on. Known for their energy, charisma, and flair Nice's amped-up, near-yelling, delay on the last word approach, and Smooth's debonair, mellowed-out vibe, the duo found lots of love both inside and outside of the NYC scene."

Greg Mays (Gregg Nice) och Daryl Barnes (Smoothe B) var barndomsvänner när de växte upp i The Bronx. Greg tog sig artistnamnet Gregg Nyce och beatboxade bland annat med T-La Rock. De två bildade sedan en grupp tillsamans med John "June Love" Butter 1987, men Butter mördades senare samma år och jag har inte lyckats hitta särskilt mycket information om honom. Någon som kan fill me in?

Under namnet "Greg Nice & Smooth Bee" släppte de två överlevande vännerna tolvan Dope On A Rope på sin egen etikett Strange Family Records 1987. På B-sidan fanns Skill Trade. Singeln blev populär i New York, Smoothe B fick i uppgift att skriva texter åt ingen mindre än Bobby Brown och duon signade med Fresh, nu som Nice & Smooth. 1989 kom första Fresh-tolvan More And More Hits med Early To Rise på B-sidan. Redan fyra blivande klassiker alltså. Men mer skulle komma.

Samma år kom både det självbetitlade debutalbumet och deras dittills största hitsingel, tolvan Funky For You. I och med den låten blev Nice & Smooth ett stort namn på riktigt. Även om du inte riktigt kan placera titeln, känner du nog igen Gregg Nice' inledande vers, där han felaktigt påstår att Bebop-trumpet-legenden Dizzy Gillespie lirar sax och även droppar raden "stick-up kid is out to tax!" som DJ Premier samplade så effektivt på Just To Get A Rep ett år senare.

Hela LPn var full av den typen av låtar. Funky party anthems med glimten i ögat och hjärtat på rätta stället. Det är en fullständigt klassisk LP i house party-genren, även om den var lite otidsenlig. Samtidigt som KRS-ONE, Chuck D och de andra höll på att göra hiphoppen superseriös tog Gregg och B tillbaka texterna och stämningen till det glada, oskyldiga partajandet från old skool-eran som nu låg långt tillbaka i tiden. Men basgångarna, trummönstren och samplingarna var fullt uppdaterade tack vare Awesome Two. Skivan är full av låtar du vill rewinda och rewinda. Early To Rise, Something I Can't Explain, No Delayin', More And More Hits och så vidare och så vidare...

Fresh gick i konkurs och Nice & Smooth blev ironiskt nog label mates med just Public Enemy på Def Jam. Där släppte de sitt "svåra andra album" Ain't A Damn Thing Changed 1991. Den LPn visade sig bli både nästan lika bra som föregångaren och ännu mer framgångsrik.

Hiphop Junkies var en partydänga i klass med de bästa på debuten, kanske deras allra bästa. And it ruled the airwaves. Än idag kan man höra orginalet och Bedford Ave-remixen i DJ sets över hela världen. Den spelades både på Eminems och Lauryn Hills konserter i Stockholm i slutet på 90-talet.

Andra låtar med klassisk Nice & Smooth-karisma på skivan som håller för oändligt antal spins är Harmonize och Pump It Up. Lite stökigare, men fortfarande on point, blev det på låtar som Down The Line featuring Gang Starr med flera. Fortfarande droppade de härliga absurditeter som fick en att skratta och skaka på huvudet. Vad sägs om att rimma "spectacular" på "Dracula"? Eller raderna: "I don't beg, cause I'm not a begonia/dress warm so I won't catch pneumonia"? Helt preiceless om du frågar mig.

Det var dock två annorlunda låtar som blev de riktiga brottarhitsen på Yo! MTV Raps, i alla fall som jag minns det. Först och främst den enkla, rörande lilla historien om att ha ett förhållande med en missbrukare, Sometimes I Rhyme Slow. Det är en av de där definitiva hiphopklassikerna som symboliserar hela eran då den släpptes. Verkligen en klassiker. Grym video också.

Den andra låten jag minns att jag såg hur många gånger som helst var Cake And Eat It Too som är en moralitet om otrohet mer åt R&B/Swingbeat-hållet, fast lika snyggt som alltid förstås. Den stora variationen gör att jag tycker att Ain't A Damn Thing Changed är på nästan samma nivå som den klassiska, funkiga debuten.

1992 släppte de tolvan DWYCK (egentligen b-sidan på Ex Girl To The Next Girl) tillsammans med Gang Starr, ännu en i sanning klassisk singel. Premiers studsande basgång passar perfekt till grabbarnas mjuka och trevliga snygga flows och tolvan har blivit en riktig klassiker, vem du än frågar.

1994 släppte Nice & Smooth ett tredje album, Jewel Of The Nile, som blev en besvikelse både kommersiellt och musikaliskt. Därefter splittrades duon. Men de återkom tillfälligt 1997 med LPn IV: Blazing Hot. Vid det laget hade gruppen nästan börjat falla i glömska, särskilt bland yngre hiphopfans. Men de senaste tio åren har de poppat upp här och var. På Gang Starrs comebackalbum Moment Of Truth 1998 samplade Premier Gregg Nice' röst från DWYCK på låten Royalty och han dök också upp i videon till min stora glädje. Stor nostalgifest. Under de följande åren kunde man också höra hans distinkta, studsiga flow på lite låtar här och var med bland annat Beatnuts. Hans "amped-up, near-yelling, delay on the last word approach" är mer renodlad än någonsin och lika karismatisk som någonsin.

Tyvärr kunde man inte embedda No Escapin' This med Beatnuts men klicka här om du vill se och höra latter day Gregg Nice i absolut högform. It will put a smile on your face om du är ett gammalt fan som inte lagt märke till att han var med här.

Däremot har jag verkligen saknat "Smooth's debonair, mellowed-out vibe" på senare år. Han har släppt någon enstaka underground-tolva, men inte gjort mycket väsen av sig.

Nice & Smooth är en av mina absoluta favoritgrupper genom tiderna. Få grupper har så många klassiska tolvor. Men idag är de pinsamt underskattade. They deserve their props!

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 025
NAMN: Nice & Smooth
FRÅN: The Bronx, NYC
INVALDA SOM: Den gladaste, mest karismatiska partyduon i hiphophistorien.
AFFILIATIONS: Awesome Two, Gang Starr
ERA: Golden Age, 90-tal
VERKSAMMA INOM HIPHOP SEDAN: 1987
KATEGORI: Grupp
CHECK OUT:
* Nice & Smooth: Nice & Smooth (LP, 1989, Fresh)
* Nice & Smooth: Ain't A Damn Thing Changed (2LP, 1991, Def Jam)
* Gang Starr And Nice & Smooth: DWYCK (from 'Ex Girl To The Next Girl', 12", 1992, Chrysalis)

1989 the number, another summer

2008-07-25T21:24:00.006+02:00

"Pete Rock sweatin' over two turntables..."

Det är mycket bra musik på gång 2008. Men nu när min semester har börjat på riktigt och jag bara ligger och latar mig med en morotsjuice i soffan är det inte ny musik jag pumpar. Via Spine Magazine hittade jag DJ MK's blog, där man kan hitta allt möjligt godis.

Vad sägs om en DJ-session med Premier från 1994 exempelvis? Premier visar feta DJ skills, förutom att hans låtval såklart är oklanderligt.

Men en ännu större bomb för mig var den här DJ-mixen med Pete Rock på Marley Marls show på WBLS från 1989! Full av frustande energi och verkligen den där sortens mix they don't make anymore. Vet inte om någon skulle ha skillsen att göra en sån här mix idag, men det skulle verkligen behövas. En typisk sån här "reminder of why I fell in love with this rap shit to begin with" kinda thing! 40 minuter ren energi från ett av de bästa hiphopåren nånsin.

Visst gav det ofta en grym effekt av spänning och atmosfär när alla började sakta ner BPM:en lite de följande åren. Men jag har alltid tyckt det var synd att den lite mer energiska uptempohiphoppen i princip dog ut helt och hållet. Till slut var all truskool såsig och någon märklig synthpop de kallade bounce hade tagit över klubbarna, eftersom hiphop helt enkelt aldrig var dansant längre. Men du kan inte fronta på den här mixen i högt tempo. Det är såhär dansant hiphop ska låta!

What's Going On? Vol. I

2008-07-20T16:08:00.008+02:00

What's Going On? Vol. 1

Jag har varit bortrest i jobbet en vecka, men nu är jag Back In Business like EPMD. Jag har skapat en ny rubrik/kategori för de här posterna där jag skriver om lite blandade nyheter, nya släpp, kommande släpp, rykten och så vidare. Jag kallar det What's Going On. Och här kommer volym 1.

Först och främst måste vi snacka Cormega. Medan QBs namnkunnigare MCs fallit av en efter en, har 'Mega heal tiden hållit flggan högt lite grann i det tysta.

Det har ryktats om hans nya album hur länge som helst. Nu finns den första singeln Fresh ute som mp3:a. Du kan lyssna till exempel på hiphopdx.com. Det här är alltså låten som gästas av Grand Puba, PMD, Red Alert, KRS och KANE.

I teorin är detta med andra ord typ den bästa låten som gjorts någonsin. I praktiken är den skön och har riktigt bra verser av Puba och Cormega, medans övriga underpresterar något. Ändå en omistlig låt. Nya, feta verser av Puba är vi inte bortskämda med nuförtiden. Tydligtvis kan man köpa själva mp3-filen på amazon, men det slipper vi som tur var enligt mannen själv. Cormega har nämligen berättat att hans album ska komma i höst och att tolvan Fresh ska släppas redan nu i September. Ett givet köp! Särskilt om de använder den magnifika old skool-inspirerade omslagsbilden ovan!

Precis när jag valt in Showbiz & AG i Hall Of Fame tipsar Keepers Of Da Funk om en helt ny LP med dem, som släpps den den 15e Augusti. Tydligen limiterad upplaga också. Jag ska definitivt beställa den här från hhv.de De här legenderna har ju inte släppt en skiva på tio år!

Lite tråkigare nyheter. Reks redan semi-klassiska tolva Say Goodnight har blivit uppskjuten ytterligare till den 29e juli och det är oklart om hans album ska släppas alls, annat än på CD förstås.

Däremot har jag äntligen fått hem Marley Marls nya LP Operation Take Back Hiphop med Craig G. Som ni ser har den ett snyggt, innovativt omslag. Däremot kan man knappast kalla musiken innovativ. Självklart kan det inte bli dåligt när det är självaste Marley bakom spakarna på nästan alla spår. Men det är inte heller så magiskt som jag hade hoppats. Låtarna där Cormega och Sadat X gästar och de spår som har philly-stråkar och soulfeeling utgör höjdpunkterna.

Kan fortfarande inte riktigt bli kvitt känslan av att Marley kan ännu bättre dock. Och textmässigt känns stora delar som precis den mossiga utvecklingskritik som vissa anklagade mixtapet med Marley och KRS häromåret för att vara. Craig G är mycket mer tjatig och förutsägbar i sin utvecklingspessimism än KRS, även om han såklart framför den klanderfritt. En helt OK LP som möjligen kommer att växa med fler lyssningar, men inte den bomb jag hade hoppats på.

Jag vet inte alltför mycket om Statik Selektah, men jag tror att hans kommande LP Stick 2 The Script kan bli riktigt, riktigt bra. Gå in på bloggen Press Play och lyssna på singeln To The Top. Inte nog med skitsnygga cuts och en härlig, melankolisk slinga som är en av årets bästa. Dessutom har han fått ihop en imponerande samling gäster. Smaka på det här uppbådet: Cassidy, Saigon och Termanology. Samtliga tre gör bra insatser. Mycket lovande!

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om Nas' nya obetitlade LP verkar köpvärd eller inte. När jag hörde Queens Get The Money var jag övertygad om stordåd. Nu har jag hört fyra-fem spår till som har varierat mellan OK och uselt. Jag är lite oroad att Untitled precis som Hiphop Is Dead är en platta med en riktigt bra låt och sedan utfyllnad. Mycket snack och lite hockey. Nas känns som en sån artist som är sämre ju mer han satsar på koncept och att vara kontroversiell och bättre ju mer han bara släpper vanliga enkla skivor med bra musik.

Men även om jag är osäker på om jag kommer att plocka upp Untitled, så kommer jag säkert att köpa The Beginning Of The N...-tolvan (med den underbara Premo Sh*t) på Fatbeats när jag åker dit om ett par veckor. Jag har ingen aning om när den släpptes på vinyl, men jag har upptäckt det först nu. Kanske sist av alla?

Crazy Like A Foxxx finns tydligen på dubbel-CD nu. Men det verkar oklart när och ens om vinylen kommer. Criminal negligance annars!

Till sist: Har en ny poll uppe som relaterar till detta. Rösta på vilken kommande skiva du ser fram emot mest härute till höger!

Analog is warmer!

2008-07-19T11:05:00.005+02:00

Fasen, vad glad jag blir när jag läser sånt här! Om ni inte redan läst artikeln "Vinyl värmer i mp3-kylan" (briljant rubrik för övrigt) i Dagens Nyheter från i förrgår, den 17e juli, så packa er över dit genast!

Visst konstateras egentligen bara det som många av oss först förutspått och sedan sett uppfyllas de senaste åren. Men det är ändå härligt att läsa om, särskilt i en stor och respekterad tidning.

Ja, vinylförsäljningen är väldigt liten i absoluta nummer till att börja med. Ja, det säljs fortfarande mer CD. Men det som är värt att korka upp champagnen för här är ju att medan CD-försäljningen går ner så ökar faktiskt vinylförsäljningen stadigt.

För mig har detta varit självklart i åratal. Så fort det började bli enkelt för folk att bränna en CD hemma insåg nog många av oss att företeelsen att faktiskt gå ut och köpa en CD började bli ganska passé. Även om man vill göra rätt för sig är det lättare att köpa mp3 eller andra digitala filer och sen bränna sina egna CDs. Däremot påverkar ju inte detta vinylförsäljningen. Den ökar såklart i stället eftersom folk vill ha den där värmen, äktheten och fysiska närvaron som blivit så otroligt viktig i en tidsålder där allt är flyktigt och består av ettor och nollor.

Så det här är precis vad som borde hända!

Bland annat har de intervjuat Pet Sounds ägare Stefan Jacobson, som säger :

"- Det är någonting speciellt med vinyl. Den yngre generationen som är 17-18 bast har helt missat vinyltiden. När de föddes var den i princip borta. Jag tror att de kanske tycker det är coolt att tjacka vinyl igen och att cd-skivan är alldeles för vanlig. Det är inte coolt att gå omkring med en cd-skiva under armen, men att gå omkring med Curtis Mayfields första lp är tufft...""

Om du är i min ålder låter det rätt otroligt, men de flesta som är under 25 idag har ofta i princip aldrig ägt en vinylskiva! Så mycket större anledning att bli glad när de går över till vinyl. De går inte tillbaka till vinyl, utan det är en helt ny grej för dem!

Lite hard facts från artikeln:

"I USA SER TRENDEN likadan ut. Enligt Nielsen SoundScan, som mäter skivförsäljningen i USA och Kanada, såldes en miljon lp-skivor år 2007, jämfört med 858.000 året dessförinnan. En prognos baserad på försäljningssiffror för 2008 hittills säger att 1,6 miljoner vinylskivor kommer att ha sålts vid årets slut. Samtidigt minskar cd-försäljningen stadigt, perioden 2006-2007 minskade den med 17,5 procent."

Kanske är det dags att dags att byta ut den defensiva sloganen Keep Vinyl Alive mot något mer kaxigt och offensivt?

And to my leaders of the new ya don't stop

2008-07-17T23:16:00.007+02:00

Så var det fastslaget en gång för alla av HEADNODs läsare att Papoose är framtiden. Självklart vilar inte framtiden på enda MCs axlar. Dessutom lyckades jag helt slarva bort alternativet "någon annan" som givetvis borde varit med. Men nu lever vi inte i en perfekt värld. Jag tror i alla fall att det här säger något om Paps förmåga att fånga känslan av framtiden, eller kanske ännu mer av nutiden, med sin oerhörda närvaro på micken. 16 röster, eller 24%, klockade han in på.

Tvåan blev Saigon, med 14 röster, eller 21% av rösterna. Han har precis som Papoose varit ung och lovande sen dackefejden utan att släppa någon LP. Men bra låtar, grymma texter, skillat delivery och mikrofonenergi har de båda två i överflöd.

Joell Ortiz och Reks kom på delad tredjeplats, med åtta röster, eller 12% av rösterna. De här två är lite mindre kända, men tydligen populära bland mina läsare. Båda är faktiskt riktigt bra också. Reks har varit med en stund nu och visat skills men inte släppt så mycket omistligt material. Däremot verkar han vara på en riktig winning streak just nu, inte minst på låtarna som Premier och Large Pro producerat. Joell har inte heller släppt någon LP, men ett antal grymma låtar.

Femteplatsen var också delad. Både Termanology och Cassidy fick 6 röster, eller 9%. Termanology har inte riktigt den där närvaron och pondusen som gör att man direkt faller för artister som Saigon eller Papoose. Men han har ett säkert flow och texter som emellanåt är fullständigt briljanta. Det ska bli kul att se hur hans album blir. Cassidys senaste mix tyckte i alla fall inte jag var så mycket att hänga i julgranen. Men han har något speciellt och kan nog få ur sig fler klassiska låtar i framtiden.

Trife Da God fick 5 röster, alltså 7% och Jean Grae fick 3%, eller två röster. Det som är roligt att se är att alla nominerade fick röster. Det visar att vi har en riktigt bra generation MCs just nu. Om man bara mäter antalet lovande och redan komplett grymma MCs tycker jag den här generationen knäcker den för tio år sen (Mos, Kweli, J-Live, Last Emp) och snarare närmar sig den för tjugo år sen (Rakim, KRS, KANE, G Rap, Chuck D). Anledningen till att musiken är så mycket sämre nu har mycket litet med konstnärliga principer att göra. Det handlar snarare om business principles. Råmaterialet till en kalssisk era, i form av sjukt varierade och skillade MCs, finns där!

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #24 – SHOWBIZ & AG

2008-07-10T21:02:00.027+02:00

Medlem #24 – Showbiz & AG

"If you didn't know before, guess you know now!/It's Show & AG and this is how it's going down"

Showbiz & AG var inte först med något. De har aldrig varit allra bäst, viktigast eller sålt flest skivor. Men de har en självklar plats i min Hall Of Fame och deras musik har länge varit definitionen av truskool för oräkneliga hiphopfans världen över. Tillsammans i duon, var för sig och som en del av DITC har de pumpat ut renaodlade Bronx rhymes och klassiska uptown holy grail-type beats i snart tjugo år.

Både Showbiz (Rodney LeMay) och André the Giant (André Barnes) debuterade på ett av de bästa album som någonsin gjorts, Funky Technician med Lord Finesse & DJ Mike Smooth (1990). AG gästrappade på låtarna Back To Back Rhyming och Keep It Flowing och la gälla och ungdomliga, men tighta och minnesvärda verser.

Showbiz stod för beatsen till Back To Back Rhyming och Just A Little Something. Snygga och funkiga, men ännu inte helt och hållet med den där känslan av undertryckt spänning som blivit hans adelsmärke.

Redan året därpå, 1991, kom deras debut-EP som duo, Soul Clap. Det var en omedelbar street classic med ett rått och ruffigt, men glatt partajande sound. AGs verser nådde inte Finesse' höjder men han hade massor av närvaro och självförtroende. Soul Clap-EPn gästades av Finesse och Diamond D och känns idag som en av de definitiva DITC-releaserna. Plattan hade fem låtar plus två instrumentaler. Alla spår var värda att rewinda tills du kunde dem utantill. Låten Diggin' In The Crates har alltid varit en personlig favorit för mig.

<

Showbiz karakteristiska sound och andlösa atmosfär triumferar på de tidlösa partyklassikerna Soul Clap och Party Groove. Resten av spåren är mindre sprudlande, men har samma sköna tröghet och dammiga sjutumsfunkighet.

Som om inte EPn vore nog, slog de till igen nästa år. LPn Runaway Slave är en av alla gyllene klassiker från 1992 och egentligen bara mer av samma sak som på Soul Clap. Flera av spåren återkommer rentav i orginal eller remixad version. Shows beats brakar vidare ända in i hjärtat och kryddas med totalt klanderfritt blås. Hela skivan har en statisk funk-laddning och det är omöjligt att plocka ut favoritspår. Men Represent är fortfarande en av tidernas posse cuts, med oförglömliga verser av tvillinggenierna Lord Finesse och Big L. Och AG visade att han kunde skriva riktigt bra texter på spår som More Than One Way Out The Ghetto, 40 Acres And My Props och Runaway Slave.

Uppföljaren Goodfellas kom 1995. Den var minst lika bra som Runaway Slave, men soundet hade ändrats en aning - saktats ner och framförallt blivit mörkare och nästan hotfullt. Skivan var en del av en ny, mer melankolisk och desillusionerad definition av hiphop i samtiden, tillsammans med skivor som Dah Shinin', The Infamous Mobb Deep och Livin' Proof. Inte minst Next Level (båda versionerna) har blivit symboler för eran.

Efter de två albumen var det dags för en ny EP. Full Scale hette den och kom ut 1998. Soundmässigt tycktes det dock ha gått mer än två år. Full Scale låter modernare, vilket är både bra och dåligt. Den är luftigare, enklare och full av slingor, drum patterns och harmonier som verkligen sätter sig på hjärnan. Dessa är mixade till full klarhet på typiskt sent 90-talsvis.

Visst kan man sakna smutsen från Soul Clap, Runaway Slave och Goodfellas, men det är synd att klaga på en sådan radda bangers som Full Scale ändå är. Full Scale, Drop It Heavy, Spit, Q & A och Raw As Ever. Samtliga funkar fint även som instrumentaler och känns redan som ett knippe klassiska låtar.

Självklart måste Showbiz' öden och äventyr som producent åt andra nämnas. Vad sägs om att denna top 10 producer ligger bakom låtar som Sound Of Da Police (KRS-ONE), Yes You May (Lord Finesse), Stages And Lights (Sadat X) och I Got This In A Smash (Fat Joe)? Särskilt åt DITC-kolleger som Fat Joe, OC och Lord Finesse har han levererat ett antal klassiker.

AG lider lite grann av Guru/CL Smooth-syndromet. Precis som dem är han helt enkelt inte lika bra som sin producent. Men precis som dem utgör han en omistlig del av en duo. En ingrediens som behövs för att det ska bil rätt smak. Han har även fått ur sig två soloplattor, med ett antal sköna spår, varav den senaste var klart bäst.

De senaste åren har det snackats "återförening". Det har snackats första skivan på tio år och första albumet på tretton. Det finns ett par låtar tillgängliga. Men hur det än blir med detta är Show & A för alltid en omistlig del av DITC och av hiphophistorien.

Represent!

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 024
NAMN: Showbiz & AG
FRÅN: The Bronx, NYC
INVALDA SOM: En av hiphoppens mest klassiska duos. En av de som definierade vad truskool är.
AFFILIATIONS: DITC
ERA: 90-tal, 00-tal
VERKSAMMA INOM HIPHOP SEDAN: 1990
KATEGORI: Grupp
CHECK OUT:
* Showbiz & AG: Soul Clap (EP, 1991, Showbiz)
* Showbiz & AG: Runaway Slave (LP, 1992, Payday)
* Showbiz & AG: Goodfellas (2LP, 1995, Payday)
* Showbiz & AG: Full Scale (EP, 1998, DITC)
* AG: Get Dirty Radio (2LP, 2006, Look)

Lite previews

2008-07-10T12:34:00.006+02:00

2008 fortsätter att överraska positivt. Året har redan överträffat sina storasystrar 2007, 2006, 2005, 2003 och 2001 och kommer, om alla utlovade släpp infrias, lägga sig jämsides med 00, 02 och 04 bland 00-talets bästa år.

Jag tänker inte tjata om alla släpp jag redan bloggat om. Ni vet att det är spännande grejer på g med Freddie Foxxx, Jean Grae, Reks, Li'l Dap och Sadat X.

Men nu har det kommit ännu mer intressant information de senaste dagarna.

1) Large Pro

Japp, den Large Pro från Main Source. En av tidernas tio bästa producenter. Återigen props till Keepers Of Da Funk som grävde fram det här för ett par dagar sen. Verkligen någonting att se fram emot!

2) Uppdatering om OASIS-projektet

OC och AG ska som bekant släppa ett helt album tillsammans. Jag tror på storverk. Nu finns två olika låtar "ute" och det är bekräftat på Nature Sounds hemsida att de kommer stå för släppet, glada nyheter för oss Vinyl Nerds United. Jag länkade till videon till 2 For The Money här. Den andra låten heter Put It In The Box och den kan du lyssna på direkt på Nature Sounds hemsida, clean och instrumentalversion!

3) Cormega

Det var längesen den ständigt underskattade QB-legenden Cormega släppte ett album. Det har länge ryktats om ett album med en helt sinnessjuk gästlista. Nu var det så länge sedan jag hörde något om det att jag hade glömt bort det. Och då - wham! Användaren Midas på whoa droppar plötsligt den här länken, som är BOMBEN:

LÄNK

Allt verkar vara sant i princip. Gäster och producenter som Pete Rock, DJ Premier, Havoc, Large Pro, PMD, KRS-ONE, Grand Puba, Big Daddy KANE, Easy Mo Bee, Marley Marl, Li'l Fame...och så vidare. Det är nästan lättare att räkna upp vilka truskool-legender som inte medverkar på Cormegas kommande LP. Titeln ska enligt den här artikeln inte vara någon av de som det tidigare ryktats om. Men vad det blir är oklart.

He's hiphop and you're not

2008-07-09T22:52:00.007+02:00

Mer nyheter om Freddie Foxxx. Och inte lite heller!

För bara någon vecka sen kom informationen att Crazy Like A Foxxx äntligen skulle släppas, vilket jag bloggade om här.

Nu har han blivit intervjuad av hiphopdx.com. Han säger sig bland annat ha ett helt gäng album redan inspelade som han väntar med att släppa. Bland annat ska han ha spelat in hela album med Pete Rock, DJ Premier och Clark Kent i en serie han kallar Music From The Man. Det hela är lite oklart, men det verkar som om han tänkt släppa allihop på en gång.

Vi får väl se hur det går med allt det här. Jag vågar inte hoppas alltför mycket. Ni som köpte Industry Shakedown minns nog, precis som jag, att det medföljde ett litet tecknat seriemagasin som handlade om Freddie och Pete Rock och som avslutades med texten:

"Stay tuned for the next episode...'THE CONNECTION' - 'Bumpy Knuckles Meets The Chocolate Boy Wonder...'"

Senare samma år släppte han tolvan RNS där den osläppta B-sidan The ChanceSellor ingick. Låten var producerad av Pete Rock och på baksidan stod det "from the forthcoming album: "THE CONNECTION". Nu har det gått åtta år. Någon The Connection producerad av Pete Rock blev det aldrig, men väl en Konexion med mindre namnkunniga producenter 2003.

Kanske var Pete Rock-plattan mest önsketänkande? Eller så är det samma platta som han pratar om nu, som ingår i serien av album han ska släppa en dag?

Freddie säger sig även ha spelat in ett album med KRS-ONE som ska heta Royalty Check. Det låter spännande tycker jag. Jag kan tänka mig att KRS och Freddie kan tugga mick rätt bra tillsammans.

Läs mer om alla dessa samarbeten i hiphopdx' intervju.

Inte nog med detta. Han har dessutom en riktig beefstarter till låt ute. Minns ni 50 Cents hit How To Rob från innan han blev wack? Låten som fick Ghost och Rae att lacka ur så hårt? Well, Freddie Foxxx har nu uppdaterat låten till How To Rob 2008. Den är minst lika överdriven, rolig och "farlig" som sin föregångare. Man blir lite rädd för vad det kan leda till när folk gör såna här låtar. Men även när han snackar skit om i princip alla och inte är särskilt konstruktiv, finns det alltid nåt uppriktigt och smittande i Freddie Foxxx' vrede.

Lyssna på låten på hans MySpace och döm själva.

Vi får väl se vad som egentligen kommer ut ur allt det här. Men vad det än är kommer jag att köpa det och lägga det till Freddie-samlingen.

The kid Cassidy

2008-07-09T10:40:00.007+02:00

För ganska precis ett år sedan droppade Cassidy och DJ Green Lantern mixtapet 7.7.7 tillsammans. Det släpptes såklart den 7e juli -07, för att fira deras födelsedagar, hade sju spår och var tillgängligt för fri nerladdning i sju dagar på allhiphop.com.

I förrgår, den 7/7 -08 kom en uppföljare. Du kan följa länken hos onsmash för att ladda ner det tapet, som heter Happy Birthday 2008. De har även låtlistan.

Eftersom jag och åtminstone två av mina läsare räknar Cassidy som en av de som aspirerar på att vara hiphoppens framtid tog jag och laddade ner mixen och lyssnade ett par gånger på vägen till jobbet idag. Jag är inte besviken, men inte heller positivt överraskad. Det är standard mixtape fair, det vill säga ungefär två nods med huvudet av fem möjliga.

Den första låten, Amnesia, är bäst. Där får han till det rätt bra med flerstaviga rim, punchlines och rader som sätter sig i skallen direkt.

"You must got amnesia if you forgot about me/But you can google my name and learn a lot about me/And you can see my face all over MySpace/You can see me battle and chew dudes on youtube/I been the best befo' ringtones was in effect/I been the best befo' downloads on the internet/I used to sell crack rock, but hit the jackpot/Now all I do is type raps on my Mac laptop"

Och dessutom är han cool nog att pay homage to some of the pioneers just när det gäller den stilen. Han namedroppar både Big L och Lord Finesse, vilket såklart värmer ett gammalt truskool-hjärta...

"Ay, yo, that punchline flow - I invented that/If you ain't Lord Finesse or Big L you wasn't into that"

Han gör också något nytt med sitt flow på den låten, medan resterande spår är mer Cassidy-flow såsom vi är vana att höra det. På Amnesia känns han rätt ärlig också. Pratar lite om skiten han lämnat bakom sig och så vidare. Så långt en varm, positiv känsla, fast med realness såklart. Lite Buckshot 2008 över det hela.

Tyvärr motsäger han detta rätt hårt under resterande spår. Där är det knark, mord och brott för hela slanten. Det känns på något sätt lite snett att vara anklagad för mord, claima innocent och sen göra massa såna här texter. Han har någon låt här där han verkligen ska mörda alla. Och sedan pratar han om att folk inte ska snitcha på honom. Well, Cassidy, det är väl nästan så att ingen behöver snitcha på dig så mycket som du babblar om att skjuta folk.

Dock har ju Cassidy, som vi alla vet, skills, röst, flow och förmågan att få orden att sätta sig rätt på beatsen. Beatsen är dock till största delen rätt tråkiga på den här mixen. Lite för mycket nedspeedade röster och Casio-klinkande. Så jag skulle sammanfattningsvis säga att det här är ett tape för den som redan är ett Cassidy-fan och vill ha lite material i väntan på nästa album. Men förvänta er inga mirakel. Resten kan i princip strunta i det här tapet.

Klubbtips: I Love Yes!

2008-07-08T21:18:00.005+02:00

Klubbtips: I Love Yes!

Nu är det dags för något nytt i HEADNODs historia: det första klubbtipset. Konserter har jag tipsat om förr, men aldrig renodlade klubbar. Precis som när det gäller vissa av de konserter jag skrivit om gäller det Klubb Yes!, som jag har nothing but love for.

HEADNOD må vara en truskool-blog, men truskool är, tvärtemot vad många tror, inte anti-klubb. Alltså är inte heller HEADNOD det. Vad vore hiphoppen utan klubbklassiker? Från The Breaks och Superrappin' via Soul Clap och The Creator till Lean Back och I'm A Hustla har kioskvältare till klubbhits alltid varit en av hiphoppens grundvalar.

Den här gången är det inte särskilt klyschig "klubbmusik" jag ska tipsa om dock. Klubb Yes! kommer nämligen ha en specialkväll tillägnad ingen mindre än Pete Rock.

Såhär skriver de på sin hemsida:

"Pete Rock - Soul Brother Number 1 är utan tvekan en legend och mycket framstående pionjär inom hiphopen. Han har under omkring 20 års tid blessat oss med några av de djupaste, mest själfulla beatsen genom tiderna och dessutom frambringat ljudbilder andra producenter inte trodde var möjligt. Med en uppenbart glödande passion och obotlig kreativitet har Pete och hans SP 1200 levererat klassiker med otrolig säregenhet och karaktär. Vi på Yes! kände att det var näst intill oförlåtligt att inte ha en Pete Rock special med tanke på allt detta och tänker därför fylla en hel kväll med Pete Rock & CL Smooth, INI, klassiska singlar, remixer och gästspel från NY’s finest!"

Klubb YES! Pete Rock SPECIAL - Lördag 12 juli
Yes! Soundsystem WILLROCK + PURE P + V.FX. FRANKIE
Mosebacke Etablissement, Mosebacke torg 3
lördag 12 juli
Klockan 21.00-02.00
Gratis inträde före 23.00 efter 80 kronor. Ålder 20.

Låter väl som en trevlig kväll va?

Change we can believe in? Vilken MC är framtiden?

2008-07-06T14:24:00.006+02:00

Jag deltar just nu vilt i en nördig debatt på Whoa som handlar om Li'l Wayne i synnerhet och hiphoppens utveckling i allmänhet.

Jag känner mig inte särskilt nöjd med vare sig debatten i stort, eller med mina bidrag. Sådana här internetdebatter urartar lätt snabbt till ställningskrig. Jag och andra människor som är korkade nog att försöka debattera kulturella ämnen på internetforum är jävligt dåliga på att agree to disagree.

Jag vill inte smutsa ner min blog med vare sig massa text om Li'l Wayne eller med mina eller andras argument och krumbukter i frågan. Ovärdig dikussion, ovärdigt ämne.

Men en sak jag bara måste kommentera är den här märkliga uppfattningen många har om att den som ogillar den här så kallade Dirty South-musiken och nu även Li'l Wayne specifikt automatiskt är en bakåtsträvare som hatar all ny musik. Konstigt nog kan folk säga att dom diggar 50-talsjazz, 60-talsrock eller 70-talsdisco och samtidigt tycker att någon given nyare riktning och/eller artist är tråkig, utan att utsättas för den här Carl Bildt-inspirerade retoriken om den enda vägen. Men att gilla 80-talsrap och samtidigt ha mage att ogilla nån artist som spelas mycket i amerikansk radio och anses "het" - that's a BIG nono tydligen.

Så låt mig fastslå här och nu att även om HEADNOD är en traditionalistisk blog som vill bevara truskool-elementen i hiphop är det inte en bakåtsträvande blog. Jag vill att hiphop skall utvecklas. Jag tycker också att den gör det. Jag tycker bara inte att "crunk" är någon positiv utveckling av hiphop, om den nu ens skall kallas hiphop. Tack och lov är det inte den enda riktningen som hiphop utvecklas i.

Därför den här nya omröstningen. Vem tycker ni, mina läsare, gör mest för att få hiphop att utvecklas i en önskvärd riktning?

Är det:

Termanology ?
Saigon ?
Papoose ?
Trife Da God ?
Joell Ortiz ?
Reks ?
Jean Grae ?
Cassidy ?

eller någon annan?

* EDIT: Fan, glömde lägga in det här alternativet och nu är det försent.

(Klicka på namnen för youtubelänkar med respektive MC...)

Rock the vote!

"The crew aint here but we always represent for the crew..."

2008-07-06T13:48:00.006+02:00

Inte långt efter Big Ls tragiska, för tidiga död 1999 kom tolvan We Got This. På baksidan fanns texten:

"Big L 1974-1999 RIP our MVP We'll always love you The game will never be the same"

Sist på B-sidan ligger ett spår som kallas Day One '99 (Live From Amsterdam) där L lägger en av sina grymmaste freestyles över Day One beatet. Det är en helt magisk inspelning och sedan den kom ut har jag spelat den låten oräkneliga gånger. Definitivt många fler gånger än de två studiolåtarna på tolvan, We Got This och The Heist. När refrängen drar igång klipps låten av och tolvan tar slut.

Låten är inspelad på ett framträdande som Big L och AG gjorde i Amsterdam i Holland 1999 och som blev Ls sista liveshow. Självklart en show man velat se, men som man i andra hand väldigt gärna skulle ha på vax! Om nån spelade in den här versen, borde NÅGON sitta på mer, eller hur?

Har sett konsertupptagningen på CD på Sandbox för några år sen. En CD som sålde slut illa kvickt.

Nu kan man köpa konserten på Fat Beats! Inte nog med en CD, de har dessutom givit ut den på vinyl. På EN ENKEL LP också. Detta är ultimat på flera sätt!

Låtlistan:

1 Introduction - Big L
2 MVP - Big L
3 Dangerous - Big L
4 Size 'em Up - Big L
5 Ebonics - Big L
6 Shout Outs to the Crew - Big L
7 Devil's Son Remix - Big L
8 Introducing - AG
9 Themes, Dreams & Schemes Remix - AG
10 Next Level - AG
11 Next Level (Nyte Time Mix) - AG
12 Spit - AG
13 Speak to The Fans - Big L, AG
14 We Do That - AG
15 Full Scale- AG
16 Spit Remix -AG
17 Soul Clap - AG
18 Day One - Big L, AG
19 Acapella - Big L
20 The Enemy - Big L, AG

Så surfa över till Fatbeats.com och beställ denna LP omedelbart. I know I did :D Här är länken direkt till produkten, som ges ut av och säljs exklusivt på, Fat Beats:

Big L "Last Live Performance from Amsterdam" LP

CD-omslaget:

Rock...Steady...Are You Ready?

2008-07-05T20:22:00.002+02:00

I början på augusti åker jag och flickvännen till New York. Underbart! Men surt nog innebär det att vi missar Rock Steady Crews 31-årsjubileum, som ska firas i några dagar i slutet på juli. Bland annat hedras Frosty Freeze som avled i april iår.

Man kommer även att hylla DJ Red Alert för hans 25 år i radio. I firandet deltar en helt sinnessjukt grym blandning artister. Vad sägs om Pos K, Premier, Marley Marl, Sadat X, Termanology, NYGz och Grand Master Caz?! Du kan läsa mer på Rock Steadys hemsida och på allhiphop.com. Så grattis till dig om du befinner dig i äpplet mellan den 24e och 27e juli.

Vi andra sitter med lång näsa hemma och glor på youtube...

Ironman, lead us to the promised land!

2008-07-05T17:08:00.010+02:00

Ironman, lead us to the promised land! - Best Of Ghostface and Theodore C-90

Side A)

01) Snippet from: Intro (Supreme Clientele)
02) Intro/Biscuits (The Pretty Toney Album)
03) Motherless Child (Ironman)
04) Grew Up Hard (More Fish)
05) Gotta Hold On (More Fish)
06) Mama Can You Hear Me (718)
07) Stay True (Supreme Clientele)
08) We Made It (Supreme Clientele)
09) Walking Through The Darkness (Bulletproof Wallets)
10) Daytona 500 (Ironman)
11) Wu Banga 101 (Supreme Clientele)
12) After The Smoke Is Clear (Ironman)
13) Punch In Punch Out (718)

Side B)

01) Be Easy LIVE/Snippet from: Be This Way LIVE (Live In NYC)
02) Be This Way (The Pretty Toney Album)
03) Holla (The Pretty Toney Album)
04) Save Me Dear (The Pretty Toney Album)
05) It's Over (The Pretty Toney Album)
06) All That I Got Is You (Ironman)
07) Child's Play (Supreme Clientele)
08) Be My Girl (718)
09) Underwater (Fish Scale)
10) The Sun (Put It On The Line)
11) Josephine (More Fish)
12) You Know I'm No Good (More Fish)
13) Alex (More Fish)
14) Iron's Theme - Conclusion (Supreme Clientele)

HEADNOD readers are the truth!

2008-07-05T14:59:00.014+02:00

Dags att stänga igen Ghostface-omröstningen. Återigen kan jag bara konstatera att mina läsare såklart har grymt bra smak. Den här gången handlade det om favoriter i Ghostface Killahs redan enorma utgivning. Alla tio album fanns med som alternativ, inklusive live-LPn och de två Theodore Unit-skivorna. Totalt röstade 72 personer.

Etta blev Supreme Clientele (2000) med 27 röster, eller 37% av rösterna. Det är också min favorit. När jag först tänker på Supreme Clientele känns den relativt ny. Den har ett modernt sound och är definitvt del av den andra halvan, om man delar in Ghostface' karriär i två halvor. Samtidigt kommer jag ihåg att jag köpte den i vinylrummet på Mega vid Sergels Torg, att jag nyligen hade flyttat till Lappis och att det band som fortfarande ständigt snurrade i min freestyle när Supreme Clientele släpptes var Operation: Doomsday (1999) med MF Doom. Tre tidsmarkörer som tydligt visar att det här var åtta år sen. Helt galet.

Den här LPn låter mycket bra ännu idag. Det är nog dags att ta fram klassiker-stämpeln faktiskt. Jag fattar fortfarande inte grejen med den lallande, trallande proto-garage grejen Cherchez LaGhost men i övrigt är skivan solid. Vissa spår påminner inte lite om nämnde MF Dooms experimentlusta vilket låg helt rätt i tiden för mig. Jag tänker främst på The Grain och Stroke Of Death. Särskilt den sistnämnde kändes helt galet konstig för att släppas på Epic, men var samtidigt fett funky och en riktig kick.

Vid sidan av det experimentella var det på den här skivan som Ghostface stråkdränkta 70-talssouliga croonersida först började bryta igenom på allvar. Odödliga spår som We Made It, Child's Play och min personliga favorit från hela LPn Stay True är lika mycket Soul som hiphop och pekar framåt, inte bara mot de bästa delarna av Ghosts egen karriär, utan även mot Jay-Zs The Blueprint som kom året därpå och bildade skola för decenniets vuxensoul-rap. The third rail är såklart det traditionella Wu-soundet som Ghost inte hade övergivit utan utövade bättre än någonsin på låtar som Buck 50 och låten med den perfekta titeln Wu Banga 101.

Idag har man nästan glömt det, men det var just då, kring 2000 som det mer traditionella Wu-Tang soundet var dödförklarat och de flesta räknade bort inte bara gruppen, utan även alla medlemmar. Det var Supreme Clientele som fick folk att börja bry sig igen. Det var därför Freddie Foxxx rappade "I'm about to save hiphop like Ghost did the Wu" på RNS.

På andra plats kom Ghostface debut Ironman (1996). Den fick 18 röster eller 25% av rösterna. Även här överensstämmer omröstningen perfekt med min personliga åsikt. Röstar man inte på Supreme Clientele är Ironman det självklara valet. Hans solodebut, med sina femton klassiska RZA beats och en av True Master, är en av de absoluta hörstenarna i huset som RZA byggde och en riktig njutning att lyssna på än idag. Men på något sätt är den lite mer anonym. En bit i pusslet som var RZAs allkonstverk (tillsammans med främst Liquid Swords och Only Built For Cuban Linx Ni**as) mer än en personlig skiva av Ghostface.

Det börjar bli parodiskt, men även tredjeplatsen är jag rörande överens med er om, kära läsare. The Pretty Toney Album fick 13 röster, eller 18%. Till skillnad från Ghost två första album finns här mer än ett bottennapp till låt. Ingen skiva med Missy Elliott på kan nog nånsin kallas en klassiker. Men det är också skivan där det souliga spåret från Supreme Clientele fullföljdes helt och hållet. Det är hans souligast, soligaste, varmaste, vackraste album. Introt, Save Me Dear, It's Over och Holla är alla perfekta soulbomber för vilket sommarmixtape som helst. Biscuits med Trifes fantastiska gästinhopp ger mig gåshud varje gång. Rewind! Sist men mest innehåller skivan min favoritlåt med Ghostface, Be This Way. Omöjlig att lyssna på utan att gå ner på knä, vrida sina händer och skråla med.

Resten av listan såg ut såhär:

4 Fish Scale med 6 röster (8%). Här är den första jag inte riktigt håller med om. Den har en del sköna beats, men få spår som verkligen står ut och är klart mindre bra än More Fish enligt mig.

5 Bulletproof Wallets med 5 röster (6%) Den här har blivit väldigt bespottad och jag hade nog trott på noll röster. Men jag lyssnade på den ett par varv igen och den är faktiskt underskattad, om än lite framhastad. Det finns ett par magiskt atmosfäriska spår.

6 Live In NYC med 2 röster (2%) En positiv överraskning. Ljudkvaliteten är kass, till och med för att vara ett livealbum. Den var dåligt promote:ad, många vet inte ens att den kom på vinyl! Men jag är glad att den fick sina två procent i alla fall. Emellanåt är det en galet atmosfärisk platta. Versionen av Be This Way är helt jävla fucking galen.

7 More Fish med en röst (1%). Det här är bara ren underskattning. Här har ni fan bara fel! Det jag hoppas och tror är att många hade den som sin tvåa, trea, fyra eller femma. Man kunde ju bara rösta på en. Visst börjar den trögt, men på sidan C och D brakar det loss totalt, med några all-time Ghost highs! Joesphine, Grew Up Hard, Alex, You Know I'm No Good, Gotta Hold On och Back Like That Remix! Undeniable truth!

Delad åttonde och sista plats med 0% av rösterna:

Put It On The Line. En ganska skön platta, men mest tack vare Trife och gästerna. Typiskt mixtape dock utan egentligt lasting value.

718 Största missen utöver More Fish. Den här borde definitivt ha haft ett par röster! Har ni lyssnat på låtar som Mama Can You Hear Me?, Be My Girl, '88 Freestyle, Punch In Punch Out och It's The Unit Gör det annars, this is some heavy street shit! Vi snackar ANTHEMS!

Big Doe Rehab Inte en dålig skiva, men stressad, anonym och genomsnittlig nog att man förstod att den inte skulle vara någons favorit.

Min top tio ser ut nåt sånt här:

01 Supreme Clientele
02 Ironman
03 The Pretty Toney Album
04 More Fish
05 718
06 Live In NYC
07 Bulletproof Wallets
08 Fish Scale
09 Put It On The Line
10 Big Doe Rehab

Fasen vilken katalog han har ändå! Det är dags för ett tape med the best of Ghostface Killah känns det som!

Ökenbuskarna rullar förbi

2008-07-03T19:55:00.006+02:00

Jag ber om ursäkt för att ökenbuskarna rullar förbi på Headnod. Jag har inte lagt av eller så. Men jag har väldigt mycket att göra på jobbet, samtidigt som jag har gått och blivit sjuk.

Jag kommer att försöka återkomma snart med ordentliga texter. För att hålla lite liv i bloggen under tiden kommer här bara ett par korta snabba tips, som jag för övrigt är sist i världen med.

1) Nas: 'Queens Get The Money'

Låt efter låt har kommit ut från Nas' kommande, obetitlade LP. Folk i den så kallade blogosfären (töntigt ord, jag vet), på forum och så vidare har höjt en låt hit och en låt dit till skyarna. Ingen av dem har direkt fått mig att orka bry mig om Nas igen. Men den här låten har något charmerande rått och minimalistiskt över sig. Det är precis den typen av beats som känns fräscha och nödvändiga efter de ganska oklara Nas-låtar som kommit på sistone. Opretentiöst!

2) Reks: 'Say Goodnight'

Jag har tipsat om låten tidigare. Tolvan har tyvärr skjutits upp till den 22a juli. Men nu finns det en video. Jag har även tipsat om bloggen Keepers Of Da Funk med hiphopnyheter. Där hittar du videon plus massa annat godis.

3. Papoose: 'Brooklyn'

Riktigt Snack är en annan pålitlig hiphopblog med mycket ny musik, som nyligen firade hundra inlägg. Papoose är en mycket pålitlig MC. Det vill säga du kan lita på att han är ojämn. Varannan hit, varannan miss. Mixtape-syndromet. Dock brukar hans Brooklyn anthems alltid vara the shit. Så även denna gång.

That's it for now...

New bookmarks in ya browser

2008-06-29T20:19:00.005+02:00

Mannen dom kallar "Kramer" har sedan tidigare den högkvalitativa, men icke alltför ofta uppdaterade bloggen Drive By Remix, som jag tipsat om tidigare.

Jag uppskattar även hans nyhetstips, som hittills mest kommit på Whoas hiphopforum. Nu har han dock skaffat en ny adress just för nyheter. Surfa in där ofta, det kommer jag att göra!

http://www.keepersofdafunk.com/

Sedan är adressen http://www.coulisse.se/ i bruk igen. Det innebär tyvärr inte att butiken Coulisse öppnat igen. Men det går att beställa skivor från dem online i alla fall.

Grej of the Day 08/06/29 Jay-Zs genidrag på Glastonbury!

2008-06-29T09:36:00.008+02:00

Vet inte om ni hängt med i den här Jay-Z/Oasis/Glastonbury-kontroversen hittills. Den har ju varit rätt löjlig. The 101 är i alla fall att Storbritanniens största och mest omskrivna musikfestival, den i Glastonbury, äger rum just nu. Jay-Z är headliner i år.

Noel Gallagher från popbandet Oasis gick tidigare ut och uttalade sig negativt om detta. Han tyckte det var fel beslut. Han menade bland annat att det var anledningen till att festivalen inte var utsåld i år. Läs mer om Mr. Gallaghers kritik exempelvis här. Jag kan dock tänka mig andra anledningar till hans uttalande. Saker som att Oasis inte varit så heta längre under de senaste typ tio åren. Och att han hoppades på ett ordkrig a la Oasis Vs. Blur som kunde ge honom lite mer publicitet.

Hursomhelst blev det aldrig något krig eller kontrovers, eftersom Jay höll sig för god för det. "We don't play guitars, Noel, but hip-hop has put in its work like any other form of music." var väl kärnan i hans respons, som ni kan läsa mer om exempelvis här. Inte mycket till nostalgisk 90-talsbeef för Noel alltså. Snarare lite snack om att alla genrer bör respekteras på sina villkor och så vidare. Han avstod helt från att dissa popmusiken tillbaka.

Men igår lördag uppträdde Jay-Z som headliner just på Glastonbury och kom med en ny kommentar, en musikalisk sådan, som faktiskt ligger helt i linje med det han tidigare sagt. Smart, roligt och vinnande om du frågar mig. Jigga 10 - Britpop 0. Jag blir så glad av att börja dagen med sånt här:

Grej Of The Day 08/06/28: Crazy Like A...

2008-06-28T02:27:00.008+02:00

Freddie Foxxx - ständigt underskattad och tillsammans med MOP en de mest grimey MCs som någonsin plockat upp en mikrofon. Den gamla boxaren och Gang Starr Foundation-medlemmen jobbar tydligen fortfarande på sitt kommande album 'Amerikkkan Black Man', så det är bara att behålla den på era "köp så fort den släpps"-listor.

Men inte nog med det. Dessutom kommer en efterlängtad release av en gammal platta. Med tanke på hur lång Freddies karriär varit har det faktiskt kommit extremt lite material. 1989 släpptes debutalbumet 'Freddie Foxxx Is Here' (MCA); en skiva som idag är tämligen rar och svår att få tag i. Men inte så rar och mytomspunnen som uppföljaren.

1993 spelade Freddie in uppföljaren 'Crazy Like A Foxxx' med gäster som 2Pac, Kool G Rap och Chuck D och producenter som Showbiz, Lord Finesse och Buckwild. Tydligen innehöll demon bland annat ett beat som Showbiz sedan återanvände till KRS-ONEs evergreen 'Sound Of Da Police'.

Men albumet, som skulle släppts 1994 på Flavor Unit/UNI, kom aldrig ut. I stället fick vi vänta ända tills 2000 innnan vi fick en ny LP med Freddie, som då hade tagit aliaset "Bumpy Knuckles". Plattan hette Industry Shakedown och tillhörde de allra bästa albumen det året, med spår som 'Who Knows Why?', 'Searchin'', 'Bumpy Knuckles Baby' och 'Bumpy Bring It Home'.

'Konexion' från 2003 var inte lika bra, men Freddie hade kvar sin sträva och funkiga charm, även om vissa beats var mindre tilltalande.

Att han varit i gemet så länge och bara släppt tre album lämnar alla oss fans med en längtan efter mer. Särskilt har i alla fall jag längtat efter det osläppta albumet och nu ska det äntligen komma ut!

Fat Beats gör ännu en i raden av sina kulturgärningar och släpper 'Crazy Like A Foxxx' den 29e juli! Läs mer om denna underbara nyhet här".

Såhär säger Freddie Foxxx själv:

"The D.I.T.C. version got turned down by Flavor Unit. I actually liked it better, but I had to go and produce [the album] myself, and that was the [version] they accepted. A lot of emails and MySpace blogs were comin' in about how people liked the Crazy Like A Foxxx album. I was [thinking] I don't know how they like it if it was never put out. Somebody leaked it on a cassette, and people were just listening to the raggedy old, nasty-soundin' cassette version. I said, 'You know what? Let me just put it out.' It's really about the fans all day."

Det här kan väl knappast vara annat än underbart?

Soul Survivor's Truskool Hall Of Fame - Medlem #23 – EPMD

2008-06-24T21:35:00.020+02:00

Medlem #23 – EPMD

Är det så dags att välja in PMD och Erick Sermon i Truskool Hall Of Fame nu? Ja, det är fanimig hög tid!

1987 släppte gruppen som då kallade sig "EPEE MD" sin första tolva: 'It's My Thing'. Och vilken tolva sen! Fläskig på ett sätt som var helt unheard of -87. Det hade alltid funnits funkig hiphop, men nu kom hiphop som var funk. Här inleddes också, så vitt jag vet, den långa traditionen att bygga beats på breaket 'Seven Minutes Of Funk' med The Whole Darn Family. En tradition som Alkaholiks, Jay-Z, DJ Premier med flera fortsatt till den dag som idag är.

Debutalbumet 'Strictly Business' från 1988 är fortfarande en av de tio bästa hiphop-LPs som gjorts. En klassiker i ordets alla bemärkelser. Lagom lång (tio spår), lagom varierad, men med en tydlig röd tråd av headnod som håller ihop det hela till ett enhetligt konstverk med en och samma feeling.

Men det som framförallt gör ett klassiskt album är ju klassiska låtar och det är något som 'Strictly Business' är fylld till bredden med. 'Strictly Business', 'You Gots To Chill', 'It's My Thing', 'You're A Customer', 'So Let The Funk Flow', 'Because I'm Housin'' och så vidare. Även om EPMD bara hade gjort EN av de här låtarna skulle vi minnas dem än idag. När de radas upp efter varandra på en och samma LP blir det en skiva som ensam räcker som argument för att kalla EPMD ett av de tyngsta namnen under den så kallade "gyllene eran".

Soundet är funky, fonky, funk av fetaste fason rakt igenom. Varje låt är en omedelbar klassiker och en oförglömlig banger. Folk har jackat beats, samplingar, rader och uttryck från den här plattan under tjugo år nu. Förutom de mer uppenbara lånen har många artister baserat hela sitt sound direkt eller indirekt på den grund som EPMD byggde med sin hardcore funk. Tidigare var funken i hiphop nästan alltid glad och fingerknäppande. Nu blev den hård och mörk, men inte mindre svängig.

Man kan lugnt säga att EPMDs andra platta, 'Unfinished Business' från 1989 fortsatte i samma stil. Samma typ av flottiga funksamplingar, hårda trummor och välgödda skrytrim som alltid gifter sig så väl med beatsen. Redan här kunde man ana att EPMD skulle bli en dynasti.

Soundet är lite mer busy och något mindre avskalat och klassiskt än på föregångaren. Vissa föredrar 'Unfinished Business'. För mig är det en förbannat bra skiva, men ändå en bra bit ifrån från den där onåbara, himmelska golden age-höjden där 'Strictly Business' befinner sig tillsammans med exempelvis 'Paid In Full' och 'Criminal Minded'. Man kan dock aldrig dissa en skiva som innehåller all time classics som 'So Watcha Sayin'?', 'The Big Payback' och 'Knick Knack Patty Wack'.

Det här albumet dryper av James Brown, Funkadelic, MFSB, Honey Drippers och Rick James. EPMDs produktion i allmänhet och den här plattan i synnerhet har fått tusentals människor att upptäcka de här artisterna. Vissa fastnar i EPMD-träsket för gott, vilket jag kan förstå. Andra har gått från dem rakt in i exempelvis P-Funken eller James Browns musikaliska universum.

Genom åren har gruppen splittrats några gånger, återförenats några gånger, lanserat andra stora namn och hela tiden fortsatt släppa bra album och klassiska tolvor med mer eller mindre jämna mellanrum. Vad sägs om hits som 'Head Banger', 'Rampage', 'Crossover', 'Gold Digger', 'The Joint' och 'Richter Scale'. Helt olika årtal i almanackan - samma grillfest på skivtallriken.

Jag drar mig till minnes en insändare i tidningen POP någon gång på 90-talet. Recensenten hade klagat på att PMD och Sermon inte utvecklades och varierade sig tillräckligt och insändarskribenten menade att det var ungefär som att klaga på att John Lee Hooker blir enformig och be honom lära sig några nya ackord någon gång.

Där tycker jag att POP-läsaren satte fingret på något essentiellt. EPMD ska inte förändras för mycket. Funken är alltid funken - man har den eller man fejkar den. EPMD har den. Ibland tänker jag att hela den populära genren "G-Funk" bara var en samling blodfattiga försök att göra epm"D-Funk". Folk försökte härma deras Long Island Ice Tea's, men det blev bara blaskiga busgroggar på gin och juice.

EPMD har också haft stort inflytande genom all de artister de hjälpt till att lansera i sina Hit Squads och Def Squads. K-Solo, Keith Murray och så vidare. Från Redmans tidiga, närmast atonala vettvillingsstil till det stuk som bara kan beskrivas som "Das EFX" har deras hardcore funk fortplantat sig överallt.

Den andra december 2006 fick jag äntligen äran och glädjen att se EPMD live på Berns. Jag hade rätt låga förväntningar. Hade sett andra gamla hjältar som Gang Starr och De La Soul på samma scen inte långt tidigare och båda de konserterna var väl OK, men inget att falla på knä inför direkt. Men det var det här gigget!

Förbandet var Pharoahe Monch, bara en sån sak! Våra hjältar klev ut på scenen iklädda svarta munkjackor och lyste med ficklampor ut över ett nedsläckt Berns like it was 1988. Sen avfyrade dom alla sina klassiska dängor med total närvaro och energi. Gubbarna var bättre live än både Jigga och Nas. Det var faktiskt däruppe med PE och DITC bland de bästa hiphopkonserter jag nånsin sett!

Precis som nämnde John Lee Hooker eller någon ännu äldre bluesmusiker, typ Robert Johnson, har Erick Sermon och Parrish Smith alltid plöjt vidare i samma fåra, med samma enkla medel och alltid med samma lyckade slutresultat. Det går inte att intellektualisera över eller härleda till några yttre faktorer. Men det går finfint att headbanga till!

ESSENTIALS/CREDENTIALS

MEDLEM #: 023
NAMN: EPMD
FRÅN: Long Island, NY
INVALDA SOM: The Ambassadors of Funk in Hiphop, The Hardcore Funk
AFFILIATIONS: Hit Squad, Def Squad
ERA: Golden Age, 90-tal, 00-tal
VERKSAM INOM HIPHOP SEDAN: 1987
KATEGORI: Grupp
CHECK OUT:
* EPMD: 'Strictly Business' (LP, 1988, Fresh)
* EPMD: 'Unfinished Business' (LP, 1989, Fresh)
* EPMD: 'Business As Usual' (LP, 1990, Def Jam)
* EPMD: 'Business Never Personal' (LP, 1992, RUSH)
* EPMD: 'Richter Scale' (12", 1997, Def Jam)
* EPMD: 'The Joint' (12", 1997, Def Jam)
* Redman: 'Whut? Thee Album' (LP, 1992, RUSH)
* K-Solo: 'I Can't Hold It Back' (12", 1992, Atlantic)
* K-Solo: 'Letterman' (12", 1992, Atlantic)
* Das EFX: 'Dead Serious' (LP, 1992, EastWest)
* Das EFX: 'Real Hiphop' (12", 1995, EastWest)
* Keith Murray: 'The Most Beautifullest Thing in This World' (LP, 1994, Jive)

Grej of the day 08/06/22 - Sadat X!

2008-06-22T19:26:00.009+02:00

Det är jättekul att se lite nyheter om Sadat X igen!

På baksidan av hans senaste LP, 'Black October', utlovades en skiva med namnet 'The Healing Process' "sommaren 2007", det vill säga ganska omedelbart efter att han kommit ut ur fängelset.

Jag trodde verkligen att albumet skulle komma, eftersom Sadat höll en hög utgivningstakt. Jag såg fram emot det jättemycket av flera anledningar. De youtube-klipp med intervjuer som kom strax innan han åkte in var väldigt intressanta. Och 'The Healing Process' hade varit en grymt bra titel på en skiva som skulle släppas just i det läget. Det vore så intressant med en skiva från en MC som suttit inne, men som öppet ångrade vad han gjort och inte försökte få det till en häftig grej. Men tiden gick och skivan kom aldrig. Jag blev lite orolig att fängelsevistelsen hade knäckt vår hjälte.

Men så var inte fallet! Nu har den New York-baserade labeln Affluent Records tillkännagivit att de signat en deal med Sadat X! Du kan läsa om det till exempel här

Jag är taggad inför det här, det är mycket som låter bra. För mig är inte Sadat X bara ännu en i raden av tidiga 90-talslegender som levt vidare. Han har snarare blivit bättre och bättre och passar verkligen som vuxen rappare i samma stil som exempelvis Masta Ace och Edo G. Han la några av de allra bästa verserna på de två senaste albumen med Brand Nubian, 'Foundation' och 'Fire In The Hole'. Och hans solo-LP 'Experience And Education' är ett av 2000-talets bästa album över huvud taget. 'Black October' var också grym men kändes, föga förvånande, en aning framhastad. Den här plattan har däremot haft tid på sig att mogna. Först under fängelsevitsen, sedan under året som gått sedan dess. Jag har inte fått fram något releasedatum, men den ska komma i år i alla fall.

För mig som oftast tycker dagens album är alldeles för långa är det också mycket goda nyheter att plattan endast ska ha tio spår. Kul också att den släpps på Affluent, som släppte vinyl av till exempel LOTUG-plattan ifjol. Det bådar gott för chansen till släpp på vax. Tio spår borde vara lagom för en LP också och inte en dubbel för en gångs skull. Det vore rent ut sagt skitskönt att bara behöva byta sida en gång som på den gamla goda tiden.

Sist men inte minst: 'Generation X' är en grym, om än ganska given titel.

Verkligen något att se fram emot!

Gubbslem!

2008-06-22T02:12:00.005+02:00

Det här debaclet känns som någonting man egentligen inte ens borde bevärdiga med en blogpost. Men det har av någon anledning slagit an vissa heartstrings hos mig.

Att vara feminist och hiphopfanatiker har alltid varit svårt, men har bara blivit svårare och svårare med åren. Det börjar likna att claima nykterist och lyssna på The Pogues och The Dubliners snart. Men hur det nu än må vara med min radikalfeministiska ådra, att hålla rent mot hallickromantik är åtminstone något jag ALLTID kommer att göra.

Och det är bara en av ungefär nittiosju anledningar till att jag ogillar Ice-T. Javisst, han är ytterst ansvarig för att ha "put on" Lord Finesse och för det kommer han alltid att ha en plats i historieböckerna. Och visst gjorde han tung musik en gång i världen. Japp, det är grymt coolt att du släppte några av de första hörvärda tolvorna utanför NYC redan 1983-84. Ja, '6 In The Mornin'' är en sjujäkla klassiker. Men att claima "pimp" när man är 50 år gammal är inte coolt nå-gon-stans. Det är bara T-R-A-M-S!

Om hiphoppionjärer som KRS-ONE och Afrika Bambaataa kan åldras med värdighet, borde Ice-T kunna lägga ner den här hallickskiten. Du är ju gift for crying out loud! Grow the funk up!

I stället går han ut och, inte bara totalsågar en sjuttonårig artist och anklagar denne för att helt ensam ha förstört hiphoppen (kolla länken här), utan säger dessutom saker som "eat a dick" till honom. OK, låt oss klara ut några basics:

1) Det kan inte finnas någon situation där det kan ses som bra, ok, eller ens normalt för en 50-årig gubbe att säga "eat a dick" till ett sjuttonårigt stjärnskott. Det är ofräscht! För att inte säga ÄCKLIGT!

2) När man är 50 år gammal och går runt och claimar nån dammig, omysig "pimp"-image ska man inte uttala sig om något alls.

3) Jag gillar inte Souljah Boy ALLS, det vet ni om ni läser den här bloggen. Truskool is what he AIN'T. Men det får finnas gränser!

4) Jag kände mig iaf tvungen att skriva nåt om hela den här kontroversen eftersom jag brukar side:a med gubbarna, de bittra, nostalgikerna och 80-talslegenderna. Men jag vill verkligen inte att någon ska tro att jag tycker sån här skit är OK. Hellre Souljah Boys senaste än Ice-Ts digitala kvinnoförnedring.

Ice-T, skämmes ta mig fan. Gör en bra låt för första gången på sexton år istället. Stofil! AVGÅ Ice-T!

What it look like

2008-06-22T01:39:00.005+02:00

Glädjande och överraskande nog var det min favorit, EPMD-loggan som tog hem omröstningen om 80-talets snyggaste logotype här på HEADNOD. Sjutton röster, eller 41% av rösterna. Den är clean, nostalgisk och helt enkelt snygg. Att det dessutom var loggan jag satt och ritade på tråkiga lektioner i mellanstadiet ger den bara ännu en dimension för mig.

Den som jag trodde skulle vinna, supposedly alla truskool-rävars favorit, 'Wild Style' kom på en klar andraplats, med tolv röster, eller 29%. Och Wild Pitch-loggan, som visserligen håller en massa nostalgisk tyngd, men som egentligen är anskrämligt ful när man tittar på den, kom sist med tre röster (7%). Helt rätt!

Däremellan hittar vi Def Jam (fyra röster, 9%, mycket nostalgi här?) och Cold Chillin' (fem röster, 12%, onekligen snyggt typsnitt än idag).

Den nya omröstningen gäller som ni kan se Ghostface. Vilken platta har egentligen varit allra, allra bäst???

Wait...what just happened?

2008-06-20T14:00:00.006+02:00

Först gick jag runt i disbelief i veckor. Ska Jay-Z verkligen komma HIT? Till oss i lilla Sverige? Jag var ganska säker på att det skulle bli inställt, särskilt efter att jag hörde hur trögt det gick med biljettförsäljningen.

Nu sitter jag här och dricker förmiddagskaffe och lyssnar på 'U Don't Know' och känner lika mycket disbelief. Hände det där verkligen? Jag har några suddiga, dåliga foton i digitalkameran som bevis, men allt gick så snabbt, var så overblown och overkligt att jag inte riktigt kan fatta att det hände.

Maken till tight, professionell och väloljad stage show vet jag inte om jag någonsin sett. Jag fick gåshud när Jiggaman plötsligt stod där livs levande på scenen med DJ, liveband och videoinstallationer. Jag kunde inte tro mina ögon och detsamma gällde de flesta runtomkring mig på ståplats. Plötsligt verkade det som ett rätt smart drag att inte besöka Sverige på tio år. Jigga har ju på så sätt, medvetet eller omedvetet, byggt upp en helt sanslös hype och förväntan. Det känns som om Stålmannen står där på scenen och alla vi som slutat tro på tomten blir barn på nytt.

Hela NHL-inramningen, med jumbotron, folkmassor som kastar upp ROC-signs och skanderar "Ho-Va, Ho-Va, Ho-Va..." är på ett sätt kanske kommersiell, fabricerad och förutsägbar, men samtidigt helt omöjlig att inte sugas in i. Till slut står man där ofrivilligt som en unge med Cola och Big Mac framför en jätteskärm med Disney-film och bara fånler. Det ÄR mäktigt. Särskilt inledningen med två av Jays allra bästa och mäktigaste låtar; 'ROC Boys' och 'U Don't Know' var bland det mest magiska jag sett. Att höra musiken stanna och hela Globen skrika "L'Chaim" är ett minne för livet.

Om du läst min blog förut anar du redan att jag inte tyckte gårdagens låtlista var perfekt, men det var jag ganska väl förberedd på. Fast ändå: NÅN låt från de två första albumen hade jag förväntat mig. Jag trodde inte det var någon risk att han skulle kliva av scenen utan att köra 'Heart Of The City (Ain't No Love)'. Och när han kör sin freestyle över nån av Li'l Waynes värdelösa hostmedicinlåtar, men inte 'So Ghetto' går det fan för långt. Det är helt oförlåtligt. Sen var det för lite från Kingdom Come. Största positiva överraskningen var nog 'PSA'. Att få skråla med i texter som är så extremt välformulerade som den är ren lycka. Förresten var ljudkvaliteten mycket bättre än den brukar vara på konserter i Globen. Jag kunde höra vartenda ord Jay sa. Stora bigupps till de styrde ljudet!

Jag bedömer att ration bra/dåliga låtar var ungefär 50/50. Men Jay-Zs styrka är ju att han behärskar alla rapstilar som finns och kan lägga skitgrymma rader that make you say "aow!" över vilken skit som helst. Så det blir sällan direkt dåligt.

Över huvud taget var det en riktigt professionell affär på gott och ont. Det gick snabbt, var väl inövat och kändes mer som ett färdigt paket än ett levande konstverk. Samtidigt får man ju en varm, fuzzy känsla i magen när man tänker tillbaka på konserten. Och, ja, vi fick min önskevers och ja, det var total lycka. Om du inte var där bör du verkligen ångra dig!

Jay-Z, please say this rhyme tonite, you street genius you!

2008-06-19T17:56:00.003+02:00

Turn my music high, high, high, high-er
{*"You don't know.. what you do to me, do to me, do to me"*}
Sure I do..

I'm from the streets where the
hood could swallow 'em and, bullets'll follow 'em and
There's so much coke that you could run the slalom
And cops comb the shit top to bottom
They say that we are prone to violence, but it's home sweet home
Where personalities clash and chrome meets chrome
The coke prices up and down like it's Wall Street homes
But this is worse than the Dow Jones your brains are now blown
all over that brown Brougham, one slip you are now gone
Welcome to hell where you are welcome to sell
But when them shells come you better return 'em
All scars we earn 'em, all cars we learn 'em like the back of our hand
We watch for cops hoppin out the back of van
Wear a G on my chest, I don't need Dapper Dan
This ain't a sewn outfit homes, homes is about it
Was clappin them flamers before I became famous
For playin me y'all shall forever remain nameless
I am Hov'

{*"You don't know.. what you do to me, do to me, do to me"*}

Och så lite Neptunes som möjligt tack! OK? Please? Inte? OK, då...